zooma in zooma ut

Vi är nu i fasen där gestaltningsdelen avlöses av textdelen och det ska bli intressant att se var jag hamnar då jag fortsätter att undersöka text och bild i läsande och skrivande. Jag har jobbat mycket på animeringen och testat olika varianter. Nu är det bara lite kvar..!

Vi hade en mycket intressant workshop med poet och dramatiker Lina Ekdahl i måndags, för att komma igång med skrivandet. För att få någon sorts övergång mellan gestaltning och akademisk text skrev vi gestaltande text. (var iaf min tolkning) Vi diskuterande skrivande och jag känner mig laddad att börja skriva. I alla fall skriva poesi... Workshopen resulterade i intressanta diskussioner och råd inför skrivandet. Denna dikt blev även till under dagen och jag måste säga att jag tyckte att alla skrev väldigt bra dikter i gruppen! Wow.

Klirr
en nyckel i ett glas
en nyckel i ett glas!
varför ligger det en nyckel i ett glas?!
Klirr eller kras
kras så går det sönder,
det vi har

Din är din
och
Min är min

min är min
din är din
och min är min!
Kras eller klirr

Jag har trosor på golvet
och tidningar i diskhon
trosor i diskhon
och tidningar har jag
trasiga, gamla
och nya
tidningar

har du

i en hög
ligger dina tidningar
nya och blanka
på en hög ligger dom
på bänken vid spegeln ligger dom

man kan ta en tidning
och läsa den i fåtöljen
-om man tänder lampan

din
din egen
din är din
Din är din!
din holk är din holk
och
min holk är min

Bygg din egen holk!

Efter workshopen hade vi första texthandledningen. Jag behöver jobba på min frågeställning och precisera och skära ner i den, så att ämnet blir smalare och sammanhållet. I nuläget har jag två alternativa inriktningar på frågeställningar om text och bild och hur de samverkar;

Alternativ 1
Vad står det i Lgr11 att jag som lärare kan kräva av elever när det gäller text och verbalt språk i det visuella ämnet bild?

Alternativ 2
Hur kan man presentera konstverk i utställningssammanhang utan att texten tar över eller låser in bilden (fokuserar på visuella konstverk)?
Detta vill jag utforska som bildlärare, för att använda då jag har utställningar med elevers arbeten.

Jag inser att jag inte kommer kunna gå igenom och ge ett fullständigt svar på den andra frågeställningen och att åsikter kommer att gå isär, men jag skulle gärna jobba med detta även om jag mer "skrapar på ytan". Frågan är om detta blir ett problem i en C-uppsats?

Snart snart måste jag bestämma mig!!

Sammanfattning av processen såhär långt

Det var ett tag sen jag bloggade sist och som vanligt när det börjar klarna och bli mer konkret faller bloggandet bort och jag bara gör... Tänkte sammanfatta min process för mig själv.

I mitt första avstamp i processen var jag osäker på hur min idé skulle komma att gestaltas, då jag började undersöka min frågeställning om text och bild och hur de samspelar i bild och konst. I min frågeställning riktar jag in mig på presentation av verk och det var även där min gestaltningsprocess började. Under den gestaltande undersökningen stannade processen av och jag började röra mig runt en bredare sfär där jag även tittat på text inom ett verk och hur text (och delvis verbalt språk) samverkar med ett visuellt uttryck.

Gunilla Hansson

©

Det var en lång fas av samlande och undersökning, där jag prövade olika sätt att presentera mina egna arbeten men även tittade på hur olika konstnärer, gallerier och museum presenterar verk. Jag fortsatte med att titta mer på konstnärer som jobbat med text inom sina verk och fundera över hur text och bild samverkar. Ibland är det svårt att skilja på presentation/beskrivning av ett verk och text som en del av verket. Var går gränsen? Är titeln en del av verket? Text som visuell upplevelse, att befinna sig i gränslandet... Vad händer om vi inte kan avläsa ett verk visuellt? Vad händer om vi inte kan avläsa text inom eller bredvid ett verk? Om texten är för svårtillgänglig och lång, är på ett främmande språk eller annat som gör att vi inte får tillgång till det som konstnären kommunicerar genom verket. Å andra sidan avkodar man inte ett visuellt budskap så lätt heller! Det kan olika lättillgängligt och man kanske inte förstår symboler och referenser i verket. Därtill kommer dessutom den personliga tolkningen...

Sherin Neshat

©

Jag tittade igenom gamla arbeten jag gjort och hur jag använt text där. Jag beskriver inte mina egna tankar om dessa verk och vad de handlar om i bloggen, utan ville att de skulle "stå för sig själva". Under dagens handledningsmöte kom textverken på tal och någon undrade hur jag valt ut texten i "svart på vitt". Helt plötsligt märker jag att jag ändå berättar om vad de representerar för mig och tankarna bakom verken...

När jag startade gestaltningsprocessen var jag inställd på att jobba med film och gärna animering för att jag ville lära mig teknik och programvara för att kunna arbeta med det på olika sätt i skolan i framtiden. Under processens gång har jag släppt idén att använda just det mediet, då jag tyckte att processen gick åt ett annat håll. Efter att ha samlat mina referenser och skissat och antecknat hade jag tankar och idéer samlade. Några lösa idéer var att bygga upp en bild av text, jobba med tomma pratbubblor eller utgå från en skrivmaskin i en animation.

©

©
Jag fortsatte att fundera vidare kring de teman jag hade i mitt skissblock och tänkte mer i banor med film och animering igen. Jag har funderat kring hur text och bild samverkar, men även hur de motverkar varandra och hur jag upplever att text ofta får större tyngd än bild och "skriver över" bilden. Jag började fundera kring hur jag skulle kunna gestalta en slags brottningskamp mellan text och visuellt språk.

Står jag på "bildens sida" som min handledare frågade under ett möte? Kanske. Jag jobbar ju med det visuella språket och upplever att man ofta behöver försvara dess existens och utrymme, inte minst i skolan! Däremot är jag inte så säker över hur utgången blir. Vem vinner kampen? Text eller bild? När stödjer de varandra och när motverkar de varandra? Det är nog detta jag vill fundera över medan jag jobbar med min film och ser hur text och bild påverkar varandra. Sedan vill jag undersöka det på ett annat sätt då jag börjar skriva.

De senaste två veckorna har varit intensiva och frustrerande då jag testat olika medier och program för att visualisera min idé i en animering. Jag vill alltså gestalta en "brottningskamp" mellan text och bild på något sätt och började fundera över skriven text som skrivs som förändras till något annat. Text som förstörs eller text som formar en bild. I mina "testteckningar" där jag klippte ut prat- och tankebubblor ur en textmassa tänkte jag att texten var med och formade bilden. Kunde jag arbeta så? Bilden tar över genom att äta upp texten och bilda former i tomrummet.

Jag fick en idé om en tecknad figur som "brottas" med en textmassa. Texten skriver sig själv men helt plötsligt kommer en figur in i texten och rör om. Texten attackerar figuren på olika sätt och figuren attackerar texten.

Jag och en kursare byggde upp en studio med stativ och belysning där vi kunde jobba med animering och jag tänkte mig animeringen i någon slags cutout-teknik. Samtidigt som jag försökte utveckla min idé funderade jag på vilket program jag skulle jobba i och försökte skaffa och testa olika varianter; monkeyjam, imovie, final cut pro, istopmotion och photoshop. Jag började fundera på hur figuren skulle se ut och tecknade lite, samtidigt som jag fick en idé om att animeringen skulle starta med en skrivmaskin som skriver själv.
Jag funderade på vad texten skulle handla om. Skulle den handla om konst och text i konst, kursmålen i skolämnet bild, skulle den vara en beskrivning av en visuell bild eller rent av det som representerade det visuella i filmen? Tillslut valde jag att skriva om själva texten i ett metaperspektiv. Skrift om skriften.

Alla dessa filmprogram..! Jag funderade på hur jag skulle jobba. Fick låna tryckbokstäver och funderade på att skriva direkt på skrivmaskinen eller datorn. Hur skulle jag visualisera idén där skriften kommer upp av sig själv, en bokstav i taget för att sedan flytta på sig? Allt verkade bli krångligt och ta alldeles för lång tid. Att trycka om varje "frame" för sig för hand funkar inte tidsmässigt och om jag istället klippte ut dem och flyttade runt bokstäverna såg det inte längre ut som en skrivmaskinstext. Det bästa verkade vara att jobba direkt i datorn, vilket betydde all allt jobb med "studion" varit i onödan! På handledningsmöte ifrågasatte min handledare om det verkligen gick att genomföra min idé i animering inom tidsramen...men jag ville ändå inte släppa min idé, så jag testade att flytta runt text i olika program. Det svåra var att kunna få texten att komma fram en bokstav i taget och sedan flytta runt bokstäverna. Efter att ha testat de olika programmen och frågat it-avdelningen om råd, kom en vän på hur man kunde få det att fungera i final cut pro, med det tog ett antal timmar att få det att fungera rätt med tid och ihop med photoshop där jag måste bygga delen i animationen där man flyttar runt bokstäverna.

Istället för figuren som skulle representera det visuella fick jag tänka om efter senaste handledningen då jag fick kommentaren att en figur ofta representerar människan och alltså inte kommer att tolkas som jag vill. Istället har jag nu funderat över andra sätt att gestalta "bilden" eller det visuella. Jag kom fram till att det måste bli abstrakt för att inte representera något annat. Jag var inne på olika sätt innan jag bestämde mig för ett slags mönster som bildas av att bokstäverna flyttas runt. Idén fick jag från teckningar och en animation jag gjort tidigare.

Efter allt detta arbete har jag börjat att jobba med att skapa själva animationen. Det tar tid, men skoj är det! Nu ska jag fortsätta att jobba på animationen!

Svart på vitt

Jag har tidigare arbetat med text på olika sätt. Den här serien kallar jag för "svart på vitt".

Presentera med text och bild

Här är en aktion som jag gjorde för ett par år sedan och som jag sedan presenterade med dokumenterat fotografi och text.

Stoppa tiden
Träd och buskar börjar tappa sina blad och löven faller mot marken för att förmultna och försvinna
Jag binder fast dem, stoppar tiden i fallet

Det kommer en farbror gående. Han frågar om jag letar efter min katt i träden.
-Nej, jag syr fast bladen, säger jag.
-Då har du och göra, svarar han.
Det har jag.

Där hänger bladen, som frusna i nuet
De går förbi några kvinnor på promenad. De märker inte molnet av blad som svävar ovanför deras huvuden

Det kommer ett par gående. De frågar vad jag gör. Jag förklarar och mannen och jag börjar prata.
Efter ett tag går de vidare.
Jag lagar löven med nål och tråd och syr fast dem i grenen

Nästa gång jag kommer har någon mejat ner hela häcken med motorsåg
Det finns några uppstickande stammar kvar från busken

Bladen har blivit bruna och försökt att slita sig loss i vinden.
De hänger inte längre som frusna i ögonblicket, utan är ihoptrasslade med varandra och grenen

Fortfarande knutna vid grenen
De sitter fast

Förklara bilder? Förklarar bilder?

Joseph Beuys
"How to explain pictures to a dead hare"

©
"How to Explain Pictures to a Dead Hare" var en del av Joseph Beuys första soloutställning på Galerie Alfred Schmela i Tyskland 1965. Publiken fick beskåda detta "performance" på avstånd, då de bara såg in i galleriet genom en glasruta. Genom fönstret kunde man se Beuys sittandes på en stol, med honung och guldfärgade löv i ansiktet och med en järnskiva på skon. Han höll en uppstoppad död hare i famnen och gick sedan runt i galleriet och berättade om de olika verken för haren.
Jag tycker att det här verket är intressant att fundera över i samband med min frågeställning och process. Det fick mig att fundera...
Vad betydde det att Beuys valde att berätta om konstverken för en död hare? Hur förklarar man bilder? Vilket språk använder man? Hur förändrar det verken om man lägger till ett språk och inte bara låter det visuella språket tala? Vem är konstverken till för?

ord och

jag hör inte

vad sa du?

Detta var en lek med ord och bild som jag ägnat mig åt senaste dagarna. Kanske något som kan leda någonstans i processen..?

Text i konst

Sherin Neshat

©

©

©

Zhang Dali

©

©

Gunilla Rajala

©

Gunilla Hansson

©

©

Tomas Ferm och Ann-Charlotte Rugfelt Ferm/
Förflyttning 262 ° 1026m

©

Magnus Bartäs

©

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

Vad säger text? Kan jag .översätta. visuellt. språk. till. text. ...eller verbalt språk? Säger det .samma sak. k a n s k e k a n d e t a l d r i g b l i r i k t i g t s a m m a

Jag har under veckan som gått samlat på mig material och funderingar om text och hur det påverkar visuella uttryck på olika sätt. Jag har börjat skriva intervjufrågor till olika konstinstitutioner i Västra Götaland där jag ska undersöka deras förhållande till beskrivande text då de bygger en utställning och börjat ta kontakt med ett par möjliga informanter. Jag har även läst kursplaner för bild för grundskola och bildkurser på gymnasieskola, där jag speciellt tittat på vad kursplaner och betygsunderlag säger om text och verbalt språk och vad eleven förväntas prestera förutom det visuella språket i olika bildkurser.

Det är intressant hur man använder titlar på konstverk. Under gallerirundan i veckan tänkte jag mycket på titlar och hur verk och utställningar presenterades. På galleri Thomassen uppmärksammade jag två målningar av Andreas Korsár. Den ena målningen kallades "jagad" vilket kändes som en direkt översättning av det som kommunicerades visuellt, medan andra titlar lade till något utöver det visuella uttrycket.

Andreas Korsár "Huvud 1"

©

Andreas Korsár "Klorofyll"

©

På Galleri Mors mössa presenterades Mårten Nilsson "THORNS" helt utan titlar eller beskrivande text. Då jag kommenterade detta för galleristen ville hon gärna berätta om utställningen och verken. På så sätt lade hon till en läsning av verken utifrån det verbala språket. En av kursarna tyckte att detta gjorde verken mer intressanta. Jag undrar vad konstnären tänkte då han utelämnade text och titlar och vad han tyckte om tillägget i form av verbalt intryck vi fick av galleristen. Om verket växer med en beskrivning, varför då inte använda sig av text i t ex titlar? Om konstnären vill behålla en "öppen läsning" av verken, vad hade han tyckt om att galleristen "förklarade" vad de handlade om?

Mårten Nilsson

©

På Galleri 54 presenterades Tomas Gilljams videoinstallation "Inbjudan till försvar". Videoverket visar bilder med text som berättar en historia. Det är intressant hur texten samspelar med bilderna på videon. Jag läser verket som att texten ger en snävare inläsning av bilderna men att texten främst blir en översättning och tolkning av bilderna. Kanske överflödig? Jag läste av bilderna i den riktningen texten ledde även utan texten, men jag hade känt en större frihet utan texten. Å andra sidan kanske man inte hade hållt koncentrationen och intresse lika länge utan texten och d inte orkat läsa av det visuella budskapet...

Tomas Gilljam

©

På både Galleri 54 och Galleri Magnus Winström presenterades utställning och konstnär med ett a4blad text som fanns tillgänglig att läsa. Det fanns även verkförteckning på Ida-Lovisa Rudolfssons verk på galleri Magnus Winström. Här presenteras en del av de symboler konstnärerna arbetar med och vad de betyder samt inom vilka ämnen konstnärerna rör sig. Detta ger en ingång för att läsa de visuella uttrycken på.

Ida-Lovisa Rudolfsson

©

Utan titel

Då var vi igång! Vi har just avslutat ett stort gestaltningsarbete, så det är lite motigt att ladda om och börja på ett nytt gestaltningsarbete, men jag känner mig ändå peppad! Det första riktiga handledningsmötet var igår jag fick tillfälle att använda min handledningsgrupp som testgrupp. :)
Jag visade en av mina målningar och presenterade den utifrån tre olika versioner, där jag hade satt olika titlar och berättade om målningen på olika sätt.

Utan titel

Jag ville åt en känsla, en drömsk känsla och tycker att den kom fram så som jag ville ungefär.

Landskap med gröna blad

Jag har arbetat med olika slags tempo och rytm i denna målning, en tydlig penselföring med tjockt lager färg på vissa ställen medan andra är tunt och platt. Horisontella riktiningar och lodräta linjer. Kallt och varmt och hur färger och former samspelar i möte med varandra. Jag har arbetat lager på lager och bildat både platta ytor och djupverkan i bilden. Olika geometriska former möter mer diffusa former och ytor.

Men jag kunde inte riktigt nå dig

Detta verk handlar om att inte riktigt komma fram och nå en annan människa. Att vi lever i olika världar där vi inte har tillgång till varandras världar. Vi kan bara ana den andres verklighet som i ett dis eller skimmer i fjärran. Planket med växterna bildar en mur som inte är framkomlig. De rosa bergen i fjärran är det onåbara.

Gissa vilken version jag utgick från då jag skapade målningen!

Efter "testet" följde en lång intressant diskussion om vad texten lägger till eller förstärker, utvidgar eller minskar i förhållande till läsningen av ett verk. En fråga jag ställde var hur de skulle ha bedömt målningen beroende på om eleven presenterade den utifrån de olika versionerna. Hade det skiljt sig åt och varför i så fall?
En fråga att arbeta mer med är hur viktigt det är för en elev att kunna uttrycka sig verbalt och skriftligt på svenska under bildlektionen. Handlar inte bildämnet om det visuella språket? Hur stor del av betyget ska grundas på hur väl man kan formulera sig på svenska och hur tungt väger det om man kan bemästra det visuella språket, men inte översätta det till ett verbalt eller skriftligt språk? Kan man ha förstått t ex perspektivlära om man visar det i skapade bilder, men inte kan sätta ord på det?

Jag försöker samla in material och inspiration. Jag har besökt Röda Sten i helgen och tittat på Fåfänga försök med Nathalie Djurberg och Hans Berg som inspiration inför eventuellt animationsarbete.



Imorgon ska vi gå ett gäng på gallerirunda, så jag hoppas på mer input! Jag planerar även att jobba med intervjufrågor till någon form av utställningshall angående hur de presenterar verk med text och hur de resonerar kring samspelet mellan text och bild.

Frågeställning examensarbete

Undersöka presentation av konstverk och hur texter medverkar till intrycket av verket. Vad gör att vissa verk presenteras med en lång textmassa medan andra verk talar för sig själva? Hur påverkas min bedömning av ett verk beroende på om eleven kan verbalisera sitt verk?

Vem bestämmer, är det curatorn eller konstnären som bestämmer hur verket ska presenteras? Varför behöver man lägga till text? Kan inte konstverket tala tillräckligt tydligt och klart eller värderas text högre så att man inte tycker att det räcker med t ex det visuella uttrycket?

I första hand planerar jag att söka efter litteratur om hur man väljer att presentera konstverk, utifrån curatorrollen eller konstnärsrollen. Jag befarar dock att det är ett smalt fält att undersöka och kommer i så fall att ta utgångspunkt i en eller ett par utställningar på ett museé eller galleri i Göteborg där jag gör en fältstudie. Hur har de valt att presentera verken och varför?

Jag kommer även att utgå från kursplaner och betygskriterier och analysera mitt eget ställningstagande till elever beroende på hur eleven presenterar sitt verk verbalt eller skriftligt.

I gestaltningen kommer jag att undersöka dessa frågor parallellt med den skriftliga delen. Hur påverkas mitt verk av en skriftlig presentation och vad har text för roll i presentation av verk? Jag kommer att undersöka detta genom filmmediet och eventuellt jobba med animation.

Till sist...

Vad Hur Varför
Vad och Varför: Jag har gjort en installation av två telefonlurar. I varje lur berättas en historia, som ett utdrag ur den personens tankar. De sammanlänkade lurarna ska stå som en symbol för att personerna är sammanlänkade och även i personernas tankar kan man upptäcka hur de påverkar varandra och går in och ut i varandras tillvaro utan att de egentligen är medvetna om det. Verket handlar om samhörighet och mänskliga relationer och påverkan mellan människor oavsett hur medvetna vi är om det. Jag vill visa på att ingen människa är en ö, utan att vi är sammankopplade även i ett samhälle som på många sätt är påverkade av ett individualistiskt perspektiv.

Hur: Jag har skrivit text, spelat in ljud och redigerat den i ljudprogrammet audacity. Jag har plockat isär två telefoner och byggt om dem så att jag kan leda ljud via en mp3 inuti telefonluren med hjälp av de inbyggda högtalarna.

Arbetsprocessen
Det började i Frölunda...eller egentligen började det i Paklenica i Kroatien. Undersökningen av ett område för att komma fram till temat jag skulle utgå från i min gestaltning. Ganska tidigt i processen intresserade jag mig för det som min gestaltning skulle komma att handla om.

Samhörighet och hur människor binds samman och påverkas av varandra.

Att hitta kärnan och sätta ord på det jag ville arbeta med var dock ett trevande sökande under en stor del av processen. Jag var inne på hur människor rör sig och disponerar sin tid, hur olika grupper och subkulturer skapas, vad som binder människor i dessa grupper samman samt vad i den mänskliga naturen som gör att vi är beroende av gemenskap och samhörighet. Att gå in i detta tema och intressera mig för många olika aspekter och perspektiv var min arbetsmetod. Jag läste litteratur, funderade och iakttog olika gruppsammansättningar och njöt av att få fördjupa mig i detta område. Frågan var bara vad jag skulle inrikta mig och fördjupa mig inom, när det fanns så mycket intressant att utforska! På handledningssamtal fick jag kommentaren att jag kanske fann ämnet för intressant! Fanns det något motstånd och någonting som triggade mig att gestalta? Samtidigt som jag tyckte detta var en intressant kommentar provocerade det mig att uppsamlingsfasen inte bara kunde få vara rolig och intressant. Det blev i alla fall ett viktigt avstamp för mig som gjorde att jag lämnade uppsamlingsfasen för att inrikta mig mer och börja testa olika idéer. Det fanns många aspekter inom området som var intressanta för mig t ex pedagogiskt, men nu behövde jag bestämma mig för vad jag ville säga och gestalta. Egentligen ville jag bara gestalta skönheten jag fann i relationer och samhörighet mellan människor. Räckte det? Samtidigt förändrades allt då jag funderade utifrån egna relationer istället för att utgå från grupper jag inte själv ingick i. Det är ju aldrig bara vackert. Missförstånd och känslan av att inte riktigt nå varandra blev en viktig komponent i arbetet framåt.
Jag började skissa på idéer och fundera samtidigt som jag letade efter andra konstnärliga uttryck inom området. Det fanns mycket, men fortfarande trevade jag efter vad jag egentligen ville säga. Det var inte svårt att gå in i idéstadiet på så sätt att jag märkte att jag hade många idéer och symboler att jobba med. Redan från början hade jag ett par klara idéer. Det svåra blev istället att välja spår, då jag hade flera olika ingångar och material som jag funderade på.
Lösningen blev att jag jobbade med tre olika ingångar parallellt i tre olika medier. Skulptur, dokumenterad social workshop och installation med ljud. Jag började testa mig fram och förändra och finslipa idéerna samtidigt som jag började bli lite stressad. Ett tag funderade jag på att göra alla tre gestaltningarna för att se vilken jag sedan ville presentera, men insåg snart att jag inte skulle hinna detta. Jag blev tvungen att bestämma mig och sätta ner foten.
Det blev installationen med ljud som jag valde att fokusera på då det lockade mig mest och tydligast berättade det jag ville säga.
Vad ville jag då säga?
Verket förändrades medan jag funderade över detta. Idén att koppla samman två telefonlurar med varandra har varit med hela vägen, trots att materialet på telefonerna har skiftat. Det blev ett skruvande och trixande, borrande och lödande innan telefonerna var sammanlänkade med kablar och högtalare på ett snyggt sätt. Ljudet från telefonlurarna har förändrats en hel del under processens gång. Jag ville först låta två stämmor i en duett flätas samman mellan de båda lurarna, som ett uttryck för samhörighet där de båda rösterna förstärkte varandra. Svårigheten var att välja musik då texten blev så avgörande för gestaltningen. Musiken tog över och det kändes mer som att jag presenterade någon annans musik på ett annorlunda sätt istället för att musiken var en komponent i min gestaltning. Kanske skulle jag skriva texten själv? Kanske behövde det inte vara sång?
Solja Krapus dikt "jag behöver busschaffören" (se tidigare inlägg) var en viktig inspirationskälla och jag började skriva. Tillslut resulterade det i tankar från två människor som möts utan att egentligen förstå att de påverkar och blir påverkade av varandra.

Tillbakablick på processen
Processen under arbetet säger mycket om hur jag brukar arbeta. Uppsamlingsfasen är ofta bred och lång för mig, tills jag blir tvungen att bestämma mig. Inte sällan kommer idén ganska klar när jag väl kommit så långt i processen, men jag känner att jag behöver testa olika vägar och idéer innan jag bestämmer mig för en gestaltning. Jag jobbar ganska konceptuellt, där det viktiga är idén som jag ofta vill arbeta fram innan jag börjar att jobba för mycket i ett material. När jag har idén klar för mig bestämmer jag mig för i vilket medium det uttrycks klarast och anpassar materialet efter idén. Detta gör att själva arbetet i materialet oftast inte får ett så stort utrymme.
Frågor inför framtida gestaltningar är om jag ska utgå från detta sätt att arbeta eller om jag ska testa en annan väg nu när det blivit klart för mig hur jag oftast går igenom processen. Om jag börjar i ett material istället för i en idé kanske jag kommer fram till andra saker? Det skulle vara intressant att jobba mycket med materialet för att utveckla hantverket, men samtidigt har jag ju hittat ett sätt som jag jobbar på..?

Presentationen
Jag var innan presentationen nyfiken på hur mitt verk skulle mottas och tolkas. Skulle berättelsernas sammanflätning framgå? Jag vill leda in betraktaren på ett visst spår och framföra ett budskap. Man kan aldrig styra hur någon annan ska betrakta ett verk man skapat, men min intention var att man skulle läsa verket på ett speciellt sätt. Jag blev lite förvånad och nöjd, när det under presentation och efterföljande diskussion blev klart att verket tolkats som jag önskade. Jag var tydligare än jag trott. Balansen mellan att lyckas berätta något, men samtidigt inte vara övertydlig är verkligen svår att förutse tycker jag. Det är något jag kommer att jobba mer med.
Presentationen var givande för mig då man får så mycket respons! Det var en intressant diskussion om allt mellan var gränsen går för visuell konst till hur man skulle kunna utveckla verket vidare. Fick även en intressant kommentar av min opponent efter redovisningen. Han påpekade att hela verket berörde kommunikation på olika sätt. Jag tycker det är väldigt intressant med kommunikation och att läsa om kommunikation på olika sätt, så det förvånar mig inte att jag har jobbat med det utan att egentligen reflektera över det! Det kan bli ett samspel mellan två betraktare av verket som kan plocka upp varsin lur samtidigt. Det blir en envägskommunikation då man bara kan lyssna och ta in verket, men inte har möjlighet att svara i luren, samtidigt som personerna i berättelserna kommunicerar på olika sätt. Kanske skulle jag kalla verket "kommunikation", eller "alla som jag inte känner"?

Slutspurt

Från att ha varit inne på flera spår samtidigt har jag nu gått vidare och jobbat med en gestaltning av det jag vill säga. De senaste veckorna har jag jobbat vidare på flera spår samtidigt, men nu börjar jag att närma mig...
Jag har jobbat skulpturalt med händer och armar som symboler för samhörighet, jag har funderat på sociala experiment och haft idéer på mänskliga installationer som jag skulle fotografera ....och tillslut har det nu slutat i en installation med ljud.

Vad och Varför: Jag har gjort en installation av två telefonlurar. I varje lur kommer det ljud där man hör två personers tankar. De sammanlänkade lurarna ska stå som en symbol på att personerna är sammanlänkade på något sätt och även i personernas tankar kan man upptäcka hur de påverkar varandra och går in och ut i varandras tillvaro utan att de egentligen är medvetna om det. Verket handlar om samhörighet och mänskliga relationer och påverkan mellan människor oavsett hur medvetna vi är om det. Jag vill visa på att ingen människa är en ö, utan att vi är sammankopplade även i ett samhälle som på många sätt är påverkade av ett individualistiskt perspektiv.

Hur: Jag har skrivit text, spelat in ljud och redigerat den i ljudprogrammet audacity. Jag har plockat isär två telefoner och byggt om dem så att jag kan leda ljud via en mp3 inuti telefonluren med hjälp av de inbyggda högtalarna.

Kompisar och kusiner

Här är lite inspiration som jag använt i min process för att komma fram till vad det är jag vill gestalta och säga. Jag har svårt att sätta ord på det så verken får tala för sig själva, men det handlar om hur vi påverkar varandra och är beroende av varandra. Kanske utan att veta om det? Jag kan ana ett visst släktskap mellan dessa verk och någonting däri vill jag knyta an till, då jag (förhoppningvis) lägger till någonting, med mitt verk.

Vassil Simittchiev
1996 ritade han en osynlig bro mellan Malmö och Köpenhamn före Öresundsbron, med ekolod visande topografin på havsbotten och med körmusik på båda sidorna sundet registrerad av satellitsändare i rymden, i ett slags "omöjligt" vertikalt och djupgående (!) överbryggande mellan länderna.

Jag behöver busschauffören av Solja Krapu

Jag behöver:

busschauffören
Som låter bli att starta enligt tidtabell

fast jag VET att jag är sen
springer över iskanan
med väska kasse påse portfölj schal
hunnit
inte
stänga jackan

busschauffören behöver:
sin hustru
som låter honom ta tidningen först
varenda morgon
släta oöppnade nyheter till kaffet

busschaufförens hustru behöver:
grannen,
tanten i nästa port
som hon kan springa över till
och låna tre ägg och lite sojasås
till nasi goreng favoriträtten i familjen
och
det går så bra så,
och ingen fara
och alls inte till något besvär

tanten behöver:
vaktmästaren
som sandat sluttande isgången
och
visst har vintern varit
och snart går vi väl mot ljusare tider igen

vaktmästaren behöver:
flickan som säger
hej
som han tror att han flirtar med
- man är ju fortfarande ganska attraktiv -
men ändå en gentleman

flickan behöver:
sin bästa tjejkompis
som hon pratar i telefon med så länge
att armen somnar
men gud alltså värsta
och du skulle varit med
och fetmycket folk var det
och du är en som man
verkligen kan lita på
alltid

bästa tjejkompisen behöver:
sin mamma
som lånar ut tröjan fast den är ny
och hon faktiskt inte hunnit
använda den själv ännu
och
var snäll nu
och kom hem innan det blir natt
och kom ihåg att ringa
och är du säker på att jag inte skall hämta dig
och det är faktiskt kallt ute

mamma behöver:
frissan som hon alltid brukar
permanenta håret hos
och
kanske man skulle göra slingor
den här gången,
kanske behöver det toppas
och vad ska ni göra på nyårsafton
och min svåger och svägerska ska komma
och då brukar jag alltid göra en gratäng
som du kan få
receptet på

frisörskan behöver:
sin äldste son
som brukar vara så snäll med småsyskonen
och hämta dom från dagis när hon jobbar sent
och ibland till och med lämna dom på morgnarna
fast då finns det en risk
att han kommer för sent till skolan

Jag är hans fröken
Han behöver mig.

Men om jag skäller ut honom
utan att veta varför han kommer för sent
kanske han
slutar med att hjälpa till med
småsyskonen
så hans mamma blir stressad
och förstör håret på sin stamkund
som blir frustrerad
och vägrar att låna ut tröjan åt sin dotter längre
som går bakom ryggen på sin bästa kompis
som ger fingret åt den där snuskgubben, vaktmästaren
som skiter i att sanda gången
så tanten halkar och slår skallen i betongtrappan
och kan varken röra sig eller gå på affären
så hon har varken ägg eller sojasås hemma
så hennes grannes nasi goreng
blir inte alls som den brukar
och orsakar en äktenskaplig kris
så hon tar morgontidningen först själv den här gången
så hennes man som är
busschaufför
blir grinig
och startar enligt tidtabellen
trots att jag kommer springande
över iskanan med
väska kasse påse portfölj schal
hunnit
inte stänga jackan

och kör bara
och råttan på repet
och det blir jag
som kommer för sent
till skolan


Cloud, An Interactive Sculpture Made of 6,000 Light Bulbs
By EDW Lynch on September 19, 2012



Self Organizing Still-Life (SOS)

acoustically stimulated interactive sculptures

David Fried's "Self Organizing Still-Life" (SOS) is a series of interactive, sound-stimulated kinetic sculptures, which reveal his exploration into the inherent qualities of networked and emergent systems operating far-from-equilibrium intrinsic to nature, individual psyche, communication and social relationships.

Whatever the scale or materials used for the SOS, they all consist of solid hand-made spheres, which are stirred into motion by ambient sound on a predetermined level object. Audible sound is transformed live into waves that silently stimulate each of the spheres into motion. The resulting action of the individual spheres and their interactions with one another are undetermined. They rearrange themselves in continually new patterns of elegantly fluid choreography. Some kiss, some spin off alone, while others race head-on only to meet with a soft embrace, or swerve around one another, often changing the path and destiny of each other without physical contact, as each sphere is able to sense one another.

Sketching

Hur nära kan vi komma varandra?

Efter handledningssamtalet igår kom det upp nya tankar. Det som blev klart för mig är att jag mest vill jobba med samhörighet eftersom jag tycker det är ....så fint! Relationer band mellan människor, hur vi inte kan låta bli att påverka varandra. Det är fint. Att vi alla hänger ihop.

Det var när en kommentar kom om att ta ner det till mina egna relationer och grupper som jag kom ner på jorden. För då vet jag ju att det inte bara är fint. Där finns det halvtrasiga, missförstånden, kommunikationsproblemen när man inte riktigt når fram till varandra...
Det är en utopi och naiv drömbild som intresserar mig.

Kanske ska jag gotta ner mig i det vackra, det intressanta och bara försöka gestalta detta vackra, banden som binder oss samman? Om det nu är vackert? Jag tänker nu att det skulle kunna gestaltas i någon sorts installation, gärna interaktiv. Jag vill förmedla en känsla och låta åskådaren vara med om en upplevelse. Att påverka någon annan i rummet.

Dagens inspiration från konstmuseet

Eliana Ivarsdotter Haddad Legion



Annica Karlsson Rixon/Anna Viola Hallberg State of Mind

Detta fotot ingår i en serie som porträtterar olika konstallationer av människor i St Petesburg och behandlar LGTB-frågor. Verken tar bla upp tillhörighet och alienation.

Klara Kristalova Dag och nattsystrar

Att dela det svåra och mörka...

Människor som alltid finns med en...

Banden mellan oss

Vad är det som håller ihop oss? Vad skapar samhörighet och relationer?
Människor är sociala till naturen och vi behöver närhet och andra människor.
Omvårdnadspersonens mönster av intoning, felintoning, socialt engagemang och tillbakadragande har stor betydelse för mognaden av sympatiska och parasympatiska komponenter i barnets autonoma nervsystem. Susan Hart Anknytning och samhörighet

Hall of Faces that Follow
(Installation at Puzzling World in New Zealand


Jag är intresserad av banden mellan människor. Det som gör att vi binds samman med varandra. När samhörighet skapas.

Under den senaste veckan har jag läst om och på andra sätt utforskat samhörighet och grupper. Människor är gruppvarelser och vi behöver varandra för överlevnad. Det lilla barnet är beroende av att någon tar sig an det, ger det mat och kärlek. Spädbarnet finner enligt Susan Hart Anknytning och samhörighet ansikten fascinerande och omkring sjätte veckan kan barnet fästa blicken på omvårdnadspersonens ögon. Björn Nilsson hänvisar i Samspel i grupp till leenden och ögonkontakt som redskap för det lilla barnet att skapa en kontakt med den vuxne som gör att den tar sig an barnet, till skillnad från t ex en apa som griper tag i den vuxnes päls när fara uppstår. Jaget och identiteten bidrar till att skapa skuld hos föräldern som inte tar hand om sitt barn.

Grupper uppfyller flera sociala behov som; tillhörighet, att känna meningsfullhet och att ha roligt.

Enligt ett interaktionistiskt synsett (samspelsteori) blir vi människor först då vi ingår i sociala relationer och blir medlemmar i en social värld, dvs då vi lärt oss de innebörder som ligger i olika roller och relationer, ting och händelser och vilken symbolisk innebörd de rymmer. Björn Nilsson Samspel i grupp

Det som skapar samhörighet mellan människor tror jag är delade erfarenheter, likhet och närhet.
Jag besökte i förra veckan ett öppet NA-möte (anonyma narkomaner). Det var speciellt att vara med som åhörare då alla deltagare blottade sig och berättade om sitt liv och erfarenheter på ett väldigt utelämnande sätt. En yngre kvinna berättade att hon just kom från psyket då hon hade fått en psykos som en konsekvens av sitt missbruk. Hon hade fått ett återfall och var tillbaka på NA sen ett långt uppehåll. De andra uppmuntrade henne och hon fick en kram samtidigt som sin nyckelring (något man får som en symbol för att man klarar olika steg på väg till ett liv utan missbruk). En man berättade om sin uppväxt och hur han följt i sin pappas fotspår som också varit missbrukare och hur han efter 40 år av missbruk genom sin tro och med hjälp av NA försökte att bryta sitt missbruk.
Människor berättade om smärtsamma minnen och sina funderingar och val de behövde göra. Det var starka möten och jag upplevde en stark samhörighet i gruppen genom deras delade erfarenheter. Även om det var första gången de träffades kastade de sig ut och berättade om sina djupaste rädslor och svåraste val.

Vi binds samman med varandra i ett nät av relationer och påverkar varandra vare sig vi vill eller inte.

Jag kom att tänka på en en gammal klasskompis frå Gerlesborgsskolan som gjorde en installation där en träskulptur av en man hade trådar från sina kroppsdelar som gick till fönster och dörrar. När någon kom in genom en dörr rörde sig t ex en arm.
Hittade här ett liknande konstverk.
GIANT- Interactive Sculpture at the Children's Museum of Pittsburgh (2008) David Butts


Hur ska jag då gå vidare? Jag vill rikta in mitt intresse på vad det är som gör att vi behöver varandra rent psykologiskt och undersöka mer av den känsla av samhörighet som är så viktig för oss människor.

Ett avstamp

Då var det dags att ta ut en riktning...
Grupper och samhörighet är området jag vill fortsätta att utforska. Människors sökande efter likhet och hur vi knyter an till varandra. Vi har just träffats i gruppen och det kan bli intressant att se hur detta kan utveckla sig i förhållande till två andra i gruppen som valt utanförskap som tema.

Ett första steg blir att titta på psykologiska faktorer kring hur vi förhåller oss till varandra och vad som skapar samhörighet. Jag har många lösa trådar och funderingar att spinna vidare på. Likhet och delade erfarenheter är självklara faktorer som binder oss samman och som jag vill undersöka mera. Vad skiljer olika gemenskaper åt när det gäller hur samhörigheten visar sig? Tonårsgäng som klär sig likadant, dejtingknepet att härma rörelsemönster för att skapa en samhörighet, djupa värderingar som grund till en samhörighetskänsla och gruppidentitet.
En idé är för att utforska samhörigheter är att besöka ett öppet NA-möte. (Anonyma narkomaner) Man kan tydligen närvara som gäst berättade min kompis som läser till socionom och som berättade om den speciella stämningen och samhörigheten i gruppen, när hon var med på ett möte.
Dags att börja resercharbetet.

Människor i rörelse

Kring Frölunda torg är det liv och rörelse. Människor kommer och går. Själv står jag och funderar över vad alla människor gör ute en vardag som den här. Vart är de på väg?
Det är pensionärerna och de andra. Den ena kategorin har sitt mål inställt. De är på väg någonstans och skyndar på stegen. Pensionärerna strövar omkring i ett annat tempo. De verkar inte lika säkra på vart de är på väg.

Det är människorna som kommit att intressera mig under den här veckan och det är till stor del funderingar och utforskande av människornas liv och rörelse i Frölunda som jag lagt tiden på. Jag och Åsa har gått runt mycket tillsammans och kunnat diskutera det som intresserat oss. Vi har gått runt i bostadsområdena och varit vid Frölunda torg där vi pratat med människor men har också varit en hel del i Fiskebäck där vi hittat oss ett stammisfik.

Vid torget lekte vi någon slags journalister då vi gömde oss bakom att vi gjorde en fältstudie från universitetet och frågade vart den vi pratade var på väg, vad den tyckte om Frölunda och om det fanns några mötesplatser de brukade besöka. Vissa svarade enkelt på frågorna medan andra "intervjuer" växte till samtal. En gubbe som stod och käkade hamburgare utanför köpcentret försökte fånga vår blick och hejade då vi pratat med en föräldraledig mamma. Det var snarare han som drog oss till sig än tvärtom. Han berättade att han jobbade som byggarbetare i området och flyttat till Frölunda för några år sedan då han skilde sig och flyttade från Mölndal.

En annan kvinna vi träffade var Ingrid som var ute med sin hund, eller rättare sagt den hund hon just nu tog hand om. Det visade sig att Ingrid blev uppringd av vänner och bekanta som av olika anledningar inte kunde ta hand om sin hund längre. Om hon inte hade för många hundar tog hon dem under sitt beskydd, tills de blev gamla och sjuka och hon tog med dom till veterinären för avlivning. Hon och veterinären hade blivit riktigt bundis. En av historierna hon berättade var hur hon kom att ta hand om sin frisörs hund. Det var när hon satt i frisörstolen som hunden kom fram till henne. Näe, nu har han valt dig, utbrast frisören! och med det blev hunden Ingrids.

Jag har även intresserat mig för olika typer av grupper och subkulturer under veckan. Vad är det som skapar samhörighet och känslan av att vara del av en grupp? Som motorcyklist hejar man alltid då man möter en annan motorcyklist på vägen, men hur långt sträcker sig samhörigheten? Åsa berättade om hur familjen när hon var liten varit på seglarsemester och samhörigheten och gemenskapen mellan seglarna och hur de hjälpte varandra att lägga till. Var det faran att vistas på havet som gjorde samhörigheten starkare? Även i klättring finns det vissa risker och mellan klättrare finns ofta en stor samhörighet och öppenhet.
Vi blev nyfikna på fiskare och seglare i Fiskebäck och begav oss till Fiskebäcks hamn. Vi hoppades att vi skulle få kontakt med fiskargubbarna som satt på fiskebäcks hamns café.

Stämningen inne på cafét var gemytlig och många hälsade på varandra då de kom in. Vi slog oss ner och tog varsin räkmacka och studerade de andra gästerna. De blev dock inte som vi trott.
Istället för att prata med fiskarna blev vi bundis med personalen. Det var en av de mentalt handikappade arbetarna på fiket som helt plötsligt stod framför oss och höll upp en bok. Jag tycker om tåg, deklarerade han, och visade boken om amerikansk järnväg. Vi blev avväpnade av hans rättframhet och började prata. När vi dagen efter kom in sken han upp och kramade om oss och slog sig efter ett tag ner vid vårt bord. Vi diskuterade cafét och gästerna, fotboll och wrestling. Det var roligt att prata med någon som var så fri från sociala koder och bara sa rätt ut vad han tänkte. Det var också intressant med öppenheten och samhörigheten på cafét. Någonting i miljön gjorde att man kände sig som en del av en gemenskap.

Jag vill under gestaltningsarbetet fortsätta att utforska samhörighet och grupptillhörighet. Vad är den minsta gemensamma nämnaren för att skapa tillhörighet? Hur ser tillhörighet och gemenskap ut i olika grupper och vilka miljöer främjar öppenhet och möten mellan människor.

Fältstudier i Frölunda och Paklenica

Nu har vi kommit en bit in i kursen Offentliga rummet som klassrum och startat våra fältstudier. Dessa fältstudier ska leda oss in på en frågeställning som vi sedan utgår från i en gestaltning. Jag har haft två utgångspunkter;

Paklenica i Kroatien och Frölunda i Göteborg

Det jag funderat över är dels hur man tar sig fram och förhåller sig till sin fysiska miljö. Att följa en uppbultad (klätter)led och att följa stigar och vägar i Frölunda eller att ta fågelvägen och göra sig egna vägar.
Under dagen har jag och Åsa använt geocaching som en metod att utforska Frölunda. Det resulterade inte i något byte, men i att följa och trampa upp egna vägar i Frölundas betong och skogssnår.

Paklenica är ett naturreservat i Kroatien där klättrare och vandrare från hela Europa strålar samman, ett tillhåll för en subkultur. Motsvarigheten till denna subkultur tänker jag utforska i Fiskebäcks hamn där jag ska gå på ett fiskarcafé med "goa gubbar".

Jag blev förvånad över livet och rörelsen kring Frölunda torg en vardagsförmiddag och undrade vart alla kom ifrån och var på väg. Vi stannade en promenerande kvinna med två hundar. Hon hade just börjat sitt nya jobb på en djurklinik och höll också på att utforska området. Imorgon ska utfrågningen fortsätta! Vart är alla på väg och vad gör de i Frölunda?

Bildanalys Kristina Jansson "Mensch und Sonne ӀӀ”

Beskrivning
Verket av Kristina Jansson är en oljemålning från 2005 och är 200*160 cm stor. ”Mensch und Sonne” är en diptyk, där jag analyserat ”Mensch und Sonne ӀӀ”. Det första jag ser i bilden är abstrakta former och starka färger i brunt, vitt och cerise. Två stora runda former i målningen spelar mot varandra och först då jag tittar närmre börjar jag urskilja igenkännbara former med verklighetsanknytning. Bilden presenteras upp-och-ner och de två runda formerna är en stor säng med en rund spegel i taket ovanför. Då jag vänder på bilden framträder bilden tydligare.

Bilden föreställer en del av ett rum med mörka väggar och tak utan fönster. Rummets vinklar stämmer inte helt med varandra utan ger ett skevt intryck och jag kan inte återge vad alla former avbildar. Betraktaren befinner sig som svävande mellan golv och tak och ser scenen framför sig snett uppifrån. Golvet skulle kunna vara täckt av en heltäckningsmatta med ett mönster av cerisa/blåa blommor. I mitten av bilden längst in i rummet är något sorts bås med ett skrivbord längs kanten som vetter mot betraktaren och sängen som står framför. Bakom skrivbordet till vänster sitter en äldre man. Han ser ut att ha en vit skjorta och fyrkantiga glasögon, men tonen går i cerise och han framträder suddigt bakom något som ser ut som en svart skärm. I båset bildar färger och former odefinierbara föremål på och runt skrivbordet i diverse klara neonfärger. Ljus som från spotlights är riktade framåt mot sängen. Sängen drar blicken till sig och utgör en stor del av bilden. Den ser ut att ha en ram av något mjukt material i mörka färger, med an konturlinje i cerise. Sängen täcks av ett vitt lakan och ett hopknölat cerist täcke i mitten av sängen. Sängen reflekteras i den runda spegeln rakt ovanför sängen som har en ram av neonfärgade spotlights i cerise, orange, blått, rött och gult. På den vänstra väggen hänger ett svart-vitt tyg i 50-talsmönster. På motsatt sida i rummet bildar färger och former olika vinklar och linjer som är svåra att definiera som vägg eller fortsatt del av rummet.

Semiotisk bildanalys ur ett feministiskt perspektiv
Jag använder semiotiken som metod, vilket enligt Eriksson och Göthlund (2004:36-38) innebär att jag tolkar bildens olika element som tecken för någonting. Dessa tecken består av uttryck och innehåll, vilka tolkas genom bildkoder. Eriksson och Göthlund menar vidare att koden bygger på konventioner och att man behöver ha en viss förståelse för den kultur vari tecknen och koderna fungerar för att kunna läsa av och tolka bilden (2004:36), liksom D'Alleva (2005:29) menar att man måste känna igen tecknet som just ett tecken för att det ska fungera som ett.

Enligt Barthes terminologi kan man dela upp bilden i denotation och konnotationer (Eriksson & Göthlund, 2004:38), vilket enkelt uttryckt betyder tecknets grundförståelse och bildens merbetydelse. Bildens denotation är att man betraktar ett rum med en äldre man som sitter bakom något. Konnotationen är att man befinner sig i en studio av något slag vilket man kan läsa av genom strålkastare och lampornas riktning liksom av mannens observerande position. Enligt Pierce terminologi skulle man kunna säga att mannens position och strålkastarnas riktning är index på att vi befinner oss i en studio (D' Alleva, 2005:31) där det råder en kausal förbindelse mellan orsak och verkan. För att fortsätta plocka ner bilden enligt Pierce princip kan vi titta på ikonerna i bilden. Dessa är svåra att uppfatta, men man kan ändå avläsa ikoner av en äldre västerländsk man bakom ett skrivbord, ikonen av en spegel i taket och en säng, även om den konnoterar en säng, alltså betecknar en säng inom en viss given kultur. Det hopknölade täcket är ett index på att något hänt i sängen. Den västerländska vita mannen bakom skrivbordet är en symbol för makt och hans vridna huvud verkar betrakta någon eller något utanför bild.

I europeiskt måleri har den nakna kvinnan varit ett återkommande motiv, där vi kan se spår av normer och uppfattningar som styrt synen på kvinnan (Berger, 1990:47); ”Man målade en kvinna eftersom man tyckte om att titta på henne, man satte en spegel i handen på henne och betitlade målningen fåfänga” (a a, 1990:51). Kvinnan har avbildats som ett objekt med den manliga blicken ”the gaze” som bedömer och betraktar, medan kvinnan avbildats passiv. I ”Mensch und Sonne ӀӀ” ser vi en tom säng som indexerar att det varit någon där. Vi ser frånvaron av någon och ser istället betraktaren bakom skrivbordet. Eller är det vi som är betraktaren? Kristina Jansson gör genom perspektivet oss osäkra på vem vi är och vilken roll vi innehar. ”Jag nöjer mig med att vrida en aning på blicken eller kameran, som oftast kontrollerats av män.” säger Kristina Jansson, men menar vidare att det är svårt att som kvinna ta sig an ett pornografiskt tema, utan att det blir ett politiskt statement (Treijs, 2009).

Bildens perspektiv med sängen i centrum och lamporna riktade mot den, spegeln i taket och mannen bakom skrivbordet är alla index på att detta är en pornografisk inspelningsstudio och man kan ana ett kameraöga någonstans utanför bilden. Kameran som uppfinning har förändrat människors sätt att se, där vad man såg fick en ny betydelse. Människan var inte längre beroende av tid och rum på samma sätt, utan kunde spara och frysa ögonblicksbilder och se en scen från flera håll samtidigt, vilket genast återspeglades i måleriet (Berger, 1990:16-18). Kristina Jansson utgår från film och foto i sitt måleri enligt Susanna Slöör (2007) för att utnyttja kamerablickens opersonliga registrerande/övervakande i sitt bildskapande och hon kallar vissa av sina bilder för ”afterburns” där hon vaskar fram bildfragment från t ex filmscener ur minnet.
Det rum som vi stiger in i genom målningen har många meningsbärande tecken. Kristina Jansson vill komma i närkontakt med sina betraktare (Treijs, 2009) och anser själv att avbildade rum är effektiva för att komma nära. ”Att bara gå in är en väldigt intim händelse. Det är mina rum som betraktar dig och inte tvärtom” och menar vidare att ”Pornografi är den yttersta extremen av ett betraktande, som dessutom är väldigt intimt.” (a a, 2009)

Om man går in på det betecknade och det betäckande som enligt D'Alleva (2005:30) är Saussures sätt att dela in tecknen i bilden, ser man att det betecknade är t ex mannen, sängen och spegeln medan det betecknande är uttrycket bilden får t ex genom färgerna. Dessa är grälla och kalla och går i rött. Alla konstiga vinklar och det faktum att bilden är vänd upp-och-ner konnoterar att något är skevt eller inte står rätt till. Titeln ”Mensch und Sonne ӀӀ” är enligt Allgårdh (2009) en syftning på Hans Suréns nudistbok från 1924 med samma namn, vilken var en del av nazistpropagandan med esteticerandet av idealkroppen. Allgårdh fortsätter med associationer utifrån den första målningen i diptyken, till amerikansk renhetssträvan där det inte fanns plats för det vinda och skeva och sätter detta i kontrast till diptykens andra verk av en playboymiljö.

Jag tolkar bilden som ett ifrågasättande av normen och idealkroppen, med tanke på verkets titel och dess referens till totalitärt styre och dess idealiserande av kroppen. I ”Mina rum betraktar dig och inte tvärt om” (Treijs, 2009) diskuterar Kristina Jansson sina referenser till film och konsthistorien där hon säger;
”Men jag har insett att det är män som satt alla normer och byggt alla pelare och pinnar som de satt ned i marken – fine. Då kan jag väl få bete mig lite som jag vill då. Man vrider och vänder på allt och inser till sist att det är bara en väg som är framkomlig och det är den man själv väljer” (a a, 2009).
Kvinnans kropp har varit föremål för betraktande genom konsthistorien där den manliga blicken fått företräde. I ”Mensch und Sonne ӀӀ” ser vi inte en naken kvinna, men olika tecken som indikerar att det funnits en naken kvinna här. Vi betraktar en scen men även en betraktare av den tomma scenen. Jag tolkar verket som olika perspektiv av betraktande och betraktare, där den nakna kvinnokroppen är en utgångspunkt, även om den inte finns avbildad i verket. Jag anser att det faktum att vi ser den tomma ”scenen” och den betraktande mannen och maktsymbolen ur ett nytt perspektiv är ett ifrågasättande av idealkroppen och kvinnans kropp som ett medel för manlig njutning. Det kalla, grälla och mörka färgerna konnoterar en olustig känsla och skeva vinklar och det upp-och-nedvända motivet konnoterar att någonting inte står rätt till. Detta tolkar jag som ett ifrågasättande av miljön vilken verket avbildar och en kritik av pornografin. ”Modernismen är väldigt manlig, man pratar om det figurativa, emotionella och traditionellt kvinnliga som något orent”, hävdar Kristina Jansson som i bildserien hon ställer ut på Milliken 2009, utgår från tesen att det finns en koppling mellan pornografin och modernismen och att det finns en renhetssträvan i modernismen som är kvinnofientlig (Ahlsén, 2009).

Undervisningssituation
Verket tar upp frågeställningar om betraktaren och den betraktade, om blickar och vad den skapar. Vi tittar gemensamt på ”Mensch und Sonne ӀӀ”, tyder ut vad vi ser och läraren berättar om verket och analyserar det utifrån ett feministiskt perspektiv. Vi kommer vi in på frågor om den betraktade och kvinnan genom konsthistorien. Läraren visar exempel på hur kvinnan avbildats genom den manliga blicken i den västerländska konsthistorien. Kristina Jansson lyckas i ”Mensch und Sonne ӀӀ” att porträttera den frånvarande. Hur lyckas hon att göra detta?
Eleverna får välja att ta utgångspunkt i två olika frågor. Antingen ska de genom fotografi porträttera en frånvaro av någon och därigenom berätta en historia, eller så ska de ta utgångspunkt i betraktaren och den betraktade genom att förhålla sig till ”the gaze” genom att ta avstånd ifrån eller utgå från den manliga blicken av kvinnan. Bilderna presenteras sedan för klassen och eleverna får berätta vad de läser ut av bilden.


Referenslista

Allgårdh, S. (2009) Samtidigt: Svenskt måleri på 2000-talet. Stockholm: Arena.

Berger, J. (1990) Sätt att se på konst. Värnamo: Brombergs Bokförlag.

D'Alleva, A. (2005) Methods & Theories of Art History. London: Laurence King Publishing.

Eriksson, Y., & Göthlund, A. (2004) Möten med bilder. Und: Studentlitteratur.

Ahlsén, P. (2009) Sen start för prisade Kristina Jansson, DN -På stan, Hämtad 15 september, 2012, från http://www.dn.se/pa-stan/konst--museer/sen-start-for-prisade-kristina-jansson

Slöör, S. (2007) Blickande rum -Kristina Jansson, Milliken, 23/3 – 5/5 2007, Omkonst, Hämtad 15 september, 2012, från http://www.omkonst.com/07-jansson-kristina.shtml

Treijs, E. (2009) ”Mina rum betraktar dig och inte tvärt om”, SvD Kultur, Hämtad 15 september, 2012, från http://www.svd.se/kultur/carnegieprisade-kristina-jansson-gillar-att-utmana-med-sina-tavlor_3653785.svd