Banden mellan oss

Vad är det som håller ihop oss? Vad skapar samhörighet och relationer?
Människor är sociala till naturen och vi behöver närhet och andra människor.
Omvårdnadspersonens mönster av intoning, felintoning, socialt engagemang och tillbakadragande har stor betydelse för mognaden av sympatiska och parasympatiska komponenter i barnets autonoma nervsystem. Susan Hart Anknytning och samhörighet

Hall of Faces that Follow
(Installation at Puzzling World in New Zealand


Jag är intresserad av banden mellan människor. Det som gör att vi binds samman med varandra. När samhörighet skapas.

Under den senaste veckan har jag läst om och på andra sätt utforskat samhörighet och grupper. Människor är gruppvarelser och vi behöver varandra för överlevnad. Det lilla barnet är beroende av att någon tar sig an det, ger det mat och kärlek. Spädbarnet finner enligt Susan Hart Anknytning och samhörighet ansikten fascinerande och omkring sjätte veckan kan barnet fästa blicken på omvårdnadspersonens ögon. Björn Nilsson hänvisar i Samspel i grupp till leenden och ögonkontakt som redskap för det lilla barnet att skapa en kontakt med den vuxne som gör att den tar sig an barnet, till skillnad från t ex en apa som griper tag i den vuxnes päls när fara uppstår. Jaget och identiteten bidrar till att skapa skuld hos föräldern som inte tar hand om sitt barn.

Grupper uppfyller flera sociala behov som; tillhörighet, att känna meningsfullhet och att ha roligt.

Enligt ett interaktionistiskt synsett (samspelsteori) blir vi människor först då vi ingår i sociala relationer och blir medlemmar i en social värld, dvs då vi lärt oss de innebörder som ligger i olika roller och relationer, ting och händelser och vilken symbolisk innebörd de rymmer. Björn Nilsson Samspel i grupp

Det som skapar samhörighet mellan människor tror jag är delade erfarenheter, likhet och närhet.
Jag besökte i förra veckan ett öppet NA-möte (anonyma narkomaner). Det var speciellt att vara med som åhörare då alla deltagare blottade sig och berättade om sitt liv och erfarenheter på ett väldigt utelämnande sätt. En yngre kvinna berättade att hon just kom från psyket då hon hade fått en psykos som en konsekvens av sitt missbruk. Hon hade fått ett återfall och var tillbaka på NA sen ett långt uppehåll. De andra uppmuntrade henne och hon fick en kram samtidigt som sin nyckelring (något man får som en symbol för att man klarar olika steg på väg till ett liv utan missbruk). En man berättade om sin uppväxt och hur han följt i sin pappas fotspår som också varit missbrukare och hur han efter 40 år av missbruk genom sin tro och med hjälp av NA försökte att bryta sitt missbruk.
Människor berättade om smärtsamma minnen och sina funderingar och val de behövde göra. Det var starka möten och jag upplevde en stark samhörighet i gruppen genom deras delade erfarenheter. Även om det var första gången de träffades kastade de sig ut och berättade om sina djupaste rädslor och svåraste val.

Vi binds samman med varandra i ett nät av relationer och påverkar varandra vare sig vi vill eller inte.

Jag kom att tänka på en en gammal klasskompis frå Gerlesborgsskolan som gjorde en installation där en träskulptur av en man hade trådar från sina kroppsdelar som gick till fönster och dörrar. När någon kom in genom en dörr rörde sig t ex en arm.
Hittade här ett liknande konstverk.
GIANT- Interactive Sculpture at the Children's Museum of Pittsburgh (2008) David Butts


Hur ska jag då gå vidare? Jag vill rikta in mitt intresse på vad det är som gör att vi behöver varandra rent psykologiskt och undersöka mer av den känsla av samhörighet som är så viktig för oss människor.