Beskrivning
Verket av Kristina Jansson är en oljemålning från 2005 och är 200*160 cm stor. ”Mensch und Sonne” är en diptyk, där jag analyserat ”Mensch und Sonne ӀӀ”. Det första jag ser i bilden är abstrakta former och starka färger i brunt, vitt och cerise. Två stora runda former i målningen spelar mot varandra och först då jag tittar närmre börjar jag urskilja igenkännbara former med verklighetsanknytning. Bilden presenteras upp-och-ner och de två runda formerna är en stor säng med en rund spegel i taket ovanför. Då jag vänder på bilden framträder bilden tydligare.
Bilden föreställer en del av ett rum med mörka väggar och tak utan fönster. Rummets vinklar stämmer inte helt med varandra utan ger ett skevt intryck och jag kan inte återge vad alla former avbildar. Betraktaren befinner sig som svävande mellan golv och tak och ser scenen framför sig snett uppifrån. Golvet skulle kunna vara täckt av en heltäckningsmatta med ett mönster av cerisa/blåa blommor. I mitten av bilden längst in i rummet är något sorts bås med ett skrivbord längs kanten som vetter mot betraktaren och sängen som står framför. Bakom skrivbordet till vänster sitter en äldre man. Han ser ut att ha en vit skjorta och fyrkantiga glasögon, men tonen går i cerise och han framträder suddigt bakom något som ser ut som en svart skärm. I båset bildar färger och former odefinierbara föremål på och runt skrivbordet i diverse klara neonfärger. Ljus som från spotlights är riktade framåt mot sängen. Sängen drar blicken till sig och utgör en stor del av bilden. Den ser ut att ha en ram av något mjukt material i mörka färger, med an konturlinje i cerise. Sängen täcks av ett vitt lakan och ett hopknölat cerist täcke i mitten av sängen. Sängen reflekteras i den runda spegeln rakt ovanför sängen som har en ram av neonfärgade spotlights i cerise, orange, blått, rött och gult. På den vänstra väggen hänger ett svart-vitt tyg i 50-talsmönster. På motsatt sida i rummet bildar färger och former olika vinklar och linjer som är svåra att definiera som vägg eller fortsatt del av rummet.
Semiotisk bildanalys ur ett feministiskt perspektiv
Jag använder semiotiken som metod, vilket enligt Eriksson och Göthlund (2004:36-38) innebär att jag tolkar bildens olika element som tecken för någonting. Dessa tecken består av uttryck och innehåll, vilka tolkas genom bildkoder. Eriksson och Göthlund menar vidare att koden bygger på konventioner och att man behöver ha en viss förståelse för den kultur vari tecknen och koderna fungerar för att kunna läsa av och tolka bilden (2004:36), liksom D'Alleva (2005:29) menar att man måste känna igen tecknet som just ett tecken för att det ska fungera som ett.
Enligt Barthes terminologi kan man dela upp bilden i denotation och konnotationer (Eriksson & Göthlund, 2004:38), vilket enkelt uttryckt betyder tecknets grundförståelse och bildens merbetydelse. Bildens denotation är att man betraktar ett rum med en äldre man som sitter bakom något. Konnotationen är att man befinner sig i en studio av något slag vilket man kan läsa av genom strålkastare och lampornas riktning liksom av mannens observerande position. Enligt Pierce terminologi skulle man kunna säga att mannens position och strålkastarnas riktning är index på att vi befinner oss i en studio (D' Alleva, 2005:31) där det råder en kausal förbindelse mellan orsak och verkan. För att fortsätta plocka ner bilden enligt Pierce princip kan vi titta på ikonerna i bilden. Dessa är svåra att uppfatta, men man kan ändå avläsa ikoner av en äldre västerländsk man bakom ett skrivbord, ikonen av en spegel i taket och en säng, även om den konnoterar en säng, alltså betecknar en säng inom en viss given kultur. Det hopknölade täcket är ett index på att något hänt i sängen. Den västerländska vita mannen bakom skrivbordet är en symbol för makt och hans vridna huvud verkar betrakta någon eller något utanför bild.
I europeiskt måleri har den nakna kvinnan varit ett återkommande motiv, där vi kan se spår av normer och uppfattningar som styrt synen på kvinnan (Berger, 1990:47); ”Man målade en kvinna eftersom man tyckte om att titta på henne, man satte en spegel i handen på henne och betitlade målningen fåfänga” (a a, 1990:51). Kvinnan har avbildats som ett objekt med den manliga blicken ”the gaze” som bedömer och betraktar, medan kvinnan avbildats passiv. I ”Mensch und Sonne ӀӀ” ser vi en tom säng som indexerar att det varit någon där. Vi ser frånvaron av någon och ser istället betraktaren bakom skrivbordet. Eller är det vi som är betraktaren? Kristina Jansson gör genom perspektivet oss osäkra på vem vi är och vilken roll vi innehar. ”Jag nöjer mig med att vrida en aning på blicken eller kameran, som oftast kontrollerats av män.” säger Kristina Jansson, men menar vidare att det är svårt att som kvinna ta sig an ett pornografiskt tema, utan att det blir ett politiskt statement (Treijs, 2009).
Bildens perspektiv med sängen i centrum och lamporna riktade mot den, spegeln i taket och mannen bakom skrivbordet är alla index på att detta är en pornografisk inspelningsstudio och man kan ana ett kameraöga någonstans utanför bilden. Kameran som uppfinning har förändrat människors sätt att se, där vad man såg fick en ny betydelse. Människan var inte längre beroende av tid och rum på samma sätt, utan kunde spara och frysa ögonblicksbilder och se en scen från flera håll samtidigt, vilket genast återspeglades i måleriet (Berger, 1990:16-18). Kristina Jansson utgår från film och foto i sitt måleri enligt Susanna Slöör (2007) för att utnyttja kamerablickens opersonliga registrerande/övervakande i sitt bildskapande och hon kallar vissa av sina bilder för ”afterburns” där hon vaskar fram bildfragment från t ex filmscener ur minnet.
Det rum som vi stiger in i genom målningen har många meningsbärande tecken. Kristina Jansson vill komma i närkontakt med sina betraktare (Treijs, 2009) och anser själv att avbildade rum är effektiva för att komma nära. ”Att bara gå in är en väldigt intim händelse. Det är mina rum som betraktar dig och inte tvärtom” och menar vidare att ”Pornografi är den yttersta extremen av ett betraktande, som dessutom är väldigt intimt.” (a a, 2009)
Om man går in på det betecknade och det betäckande som enligt D'Alleva (2005:30) är Saussures sätt att dela in tecknen i bilden, ser man att det betecknade är t ex mannen, sängen och spegeln medan det betecknande är uttrycket bilden får t ex genom färgerna. Dessa är grälla och kalla och går i rött. Alla konstiga vinklar och det faktum att bilden är vänd upp-och-ner konnoterar att något är skevt eller inte står rätt till. Titeln ”Mensch und Sonne ӀӀ” är enligt Allgårdh (2009) en syftning på Hans Suréns nudistbok från 1924 med samma namn, vilken var en del av nazistpropagandan med esteticerandet av idealkroppen. Allgårdh fortsätter med associationer utifrån den första målningen i diptyken, till amerikansk renhetssträvan där det inte fanns plats för det vinda och skeva och sätter detta i kontrast till diptykens andra verk av en playboymiljö.
Jag tolkar bilden som ett ifrågasättande av normen och idealkroppen, med tanke på verkets titel och dess referens till totalitärt styre och dess idealiserande av kroppen. I ”Mina rum betraktar dig och inte tvärt om” (Treijs, 2009) diskuterar Kristina Jansson sina referenser till film och konsthistorien där hon säger;
”Men jag har insett att det är män som satt alla normer och byggt alla pelare och pinnar som de satt ned i marken – fine. Då kan jag väl få bete mig lite som jag vill då. Man vrider och vänder på allt och inser till sist att det är bara en väg som är framkomlig och det är den man själv väljer” (a a, 2009).
Kvinnans kropp har varit föremål för betraktande genom konsthistorien där den manliga blicken fått företräde. I ”Mensch und Sonne ӀӀ” ser vi inte en naken kvinna, men olika tecken som indikerar att det funnits en naken kvinna här. Vi betraktar en scen men även en betraktare av den tomma scenen. Jag tolkar verket som olika perspektiv av betraktande och betraktare, där den nakna kvinnokroppen är en utgångspunkt, även om den inte finns avbildad i verket. Jag anser att det faktum att vi ser den tomma ”scenen” och den betraktande mannen och maktsymbolen ur ett nytt perspektiv är ett ifrågasättande av idealkroppen och kvinnans kropp som ett medel för manlig njutning. Det kalla, grälla och mörka färgerna konnoterar en olustig känsla och skeva vinklar och det upp-och-nedvända motivet konnoterar att någonting inte står rätt till. Detta tolkar jag som ett ifrågasättande av miljön vilken verket avbildar och en kritik av pornografin. ”Modernismen är väldigt manlig, man pratar om det figurativa, emotionella och traditionellt kvinnliga som något orent”, hävdar Kristina Jansson som i bildserien hon ställer ut på Milliken 2009, utgår från tesen att det finns en koppling mellan pornografin och modernismen och att det finns en renhetssträvan i modernismen som är kvinnofientlig (Ahlsén, 2009).
Undervisningssituation
Verket tar upp frågeställningar om betraktaren och den betraktade, om blickar och vad den skapar. Vi tittar gemensamt på ”Mensch und Sonne ӀӀ”, tyder ut vad vi ser och läraren berättar om verket och analyserar det utifrån ett feministiskt perspektiv. Vi kommer vi in på frågor om den betraktade och kvinnan genom konsthistorien. Läraren visar exempel på hur kvinnan avbildats genom den manliga blicken i den västerländska konsthistorien. Kristina Jansson lyckas i ”Mensch und Sonne ӀӀ” att porträttera den frånvarande. Hur lyckas hon att göra detta?
Eleverna får välja att ta utgångspunkt i två olika frågor. Antingen ska de genom fotografi porträttera en frånvaro av någon och därigenom berätta en historia, eller så ska de ta utgångspunkt i betraktaren och den betraktade genom att förhålla sig till ”the gaze” genom att ta avstånd ifrån eller utgå från den manliga blicken av kvinnan. Bilderna presenteras sedan för klassen och eleverna får berätta vad de läser ut av bilden.
Referenslista
Allgårdh, S. (2009) Samtidigt: Svenskt måleri på 2000-talet. Stockholm: Arena.
Berger, J. (1990) Sätt att se på konst. Värnamo: Brombergs Bokförlag.
D'Alleva, A. (2005) Methods & Theories of Art History. London: Laurence King Publishing.
Eriksson, Y., & Göthlund, A. (2004) Möten med bilder. Und: Studentlitteratur.
Ahlsén, P. (2009) Sen start för prisade Kristina Jansson, DN -På stan, Hämtad 15 september, 2012, från http://www.dn.se/pa-stan/konst--museer/sen-start-for-prisade-kristina-jansson
Slöör, S. (2007) Blickande rum -Kristina Jansson, Milliken, 23/3 – 5/5 2007, Omkonst, Hämtad 15 september, 2012, från http://www.omkonst.com/07-jansson-kristina.shtml
Treijs, E. (2009) ”Mina rum betraktar dig och inte tvärt om”, SvD Kultur, Hämtad 15 september, 2012, från http://www.svd.se/kultur/carnegieprisade-kristina-jansson-gillar-att-utmana-med-sina-tavlor_3653785.svd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar