Kring Frölunda torg är det liv och rörelse. Människor kommer och går. Själv står jag och funderar över vad alla människor gör ute en vardag som den här. Vart är de på väg?
Det är pensionärerna och de andra. Den ena kategorin har sitt mål inställt. De är på väg någonstans och skyndar på stegen. Pensionärerna strövar omkring i ett annat tempo. De verkar inte lika säkra på vart de är på väg.
Det är människorna som kommit att intressera mig under den här veckan och det är till stor del funderingar och utforskande av människornas liv och rörelse i Frölunda som jag lagt tiden på. Jag och Åsa har gått runt mycket tillsammans och kunnat diskutera det som intresserat oss. Vi har gått runt i bostadsområdena och varit vid Frölunda torg där vi pratat med människor men har också varit en hel del i Fiskebäck där vi hittat oss ett stammisfik.
Vid torget lekte vi någon slags journalister då vi gömde oss bakom att vi gjorde en fältstudie från universitetet och frågade vart den vi pratade var på väg, vad den tyckte om Frölunda och om det fanns några mötesplatser de brukade besöka. Vissa svarade enkelt på frågorna medan andra "intervjuer" växte till samtal. En gubbe som stod och käkade hamburgare utanför köpcentret försökte fånga vår blick och hejade då vi pratat med en föräldraledig mamma. Det var snarare han som drog oss till sig än tvärtom. Han berättade att han jobbade som byggarbetare i området och flyttat till Frölunda för några år sedan då han skilde sig och flyttade från Mölndal.
En annan kvinna vi träffade var Ingrid som var ute med sin hund, eller rättare sagt den hund hon just nu tog hand om. Det visade sig att Ingrid blev uppringd av vänner och bekanta som av olika anledningar inte kunde ta hand om sin hund längre. Om hon inte hade för många hundar tog hon dem under sitt beskydd, tills de blev gamla och sjuka och hon tog med dom till veterinären för avlivning. Hon och veterinären hade blivit riktigt bundis. En av historierna hon berättade var hur hon kom att ta hand om sin frisörs hund. Det var när hon satt i frisörstolen som hunden kom fram till henne. Näe, nu har han valt dig, utbrast frisören! och med det blev hunden Ingrids.
Jag har även intresserat mig för olika typer av grupper och subkulturer under veckan. Vad är det som skapar samhörighet och känslan av att vara del av en grupp? Som motorcyklist hejar man alltid då man möter en annan motorcyklist på vägen, men hur långt sträcker sig samhörigheten? Åsa berättade om hur familjen när hon var liten varit på seglarsemester och samhörigheten och gemenskapen mellan seglarna och hur de hjälpte varandra att lägga till. Var det faran att vistas på havet som gjorde samhörigheten starkare? Även i klättring finns det vissa risker och mellan klättrare finns ofta en stor samhörighet och öppenhet.
Vi blev nyfikna på fiskare och seglare i Fiskebäck och begav oss till Fiskebäcks hamn. Vi hoppades att vi skulle få kontakt med fiskargubbarna som satt på fiskebäcks hamns café.
Istället för att prata med fiskarna blev vi bundis med personalen. Det var en av de mentalt handikappade arbetarna på fiket som helt plötsligt stod framför oss och höll upp en bok. Jag tycker om tåg, deklarerade han, och visade boken om amerikansk järnväg. Vi blev avväpnade av hans rättframhet och började prata. När vi dagen efter kom in sken han upp och kramade om oss och slog sig efter ett tag ner vid vårt bord. Vi diskuterade cafét och gästerna, fotboll och wrestling. Det var roligt att prata med någon som var så fri från sociala koder och bara sa rätt ut vad han tänkte. Det var också intressant med öppenheten och samhörigheten på cafét. Någonting i miljön gjorde att man kände sig som en del av en gemenskap.
Jag vill under gestaltningsarbetet fortsätta att utforska samhörighet och grupptillhörighet. Vad är den minsta gemensamma nämnaren för att skapa tillhörighet? Hur ser tillhörighet och gemenskap ut i olika grupper och vilka miljöer främjar öppenhet och möten mellan människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar