Till sist...

Vad Hur Varför
Vad och Varför: Jag har gjort en installation av två telefonlurar. I varje lur berättas en historia, som ett utdrag ur den personens tankar. De sammanlänkade lurarna ska stå som en symbol för att personerna är sammanlänkade och även i personernas tankar kan man upptäcka hur de påverkar varandra och går in och ut i varandras tillvaro utan att de egentligen är medvetna om det. Verket handlar om samhörighet och mänskliga relationer och påverkan mellan människor oavsett hur medvetna vi är om det. Jag vill visa på att ingen människa är en ö, utan att vi är sammankopplade även i ett samhälle som på många sätt är påverkade av ett individualistiskt perspektiv.

Hur: Jag har skrivit text, spelat in ljud och redigerat den i ljudprogrammet audacity. Jag har plockat isär två telefoner och byggt om dem så att jag kan leda ljud via en mp3 inuti telefonluren med hjälp av de inbyggda högtalarna.

Arbetsprocessen
Det började i Frölunda...eller egentligen började det i Paklenica i Kroatien. Undersökningen av ett område för att komma fram till temat jag skulle utgå från i min gestaltning. Ganska tidigt i processen intresserade jag mig för det som min gestaltning skulle komma att handla om.

Samhörighet och hur människor binds samman och påverkas av varandra.

Att hitta kärnan och sätta ord på det jag ville arbeta med var dock ett trevande sökande under en stor del av processen. Jag var inne på hur människor rör sig och disponerar sin tid, hur olika grupper och subkulturer skapas, vad som binder människor i dessa grupper samman samt vad i den mänskliga naturen som gör att vi är beroende av gemenskap och samhörighet. Att gå in i detta tema och intressera mig för många olika aspekter och perspektiv var min arbetsmetod. Jag läste litteratur, funderade och iakttog olika gruppsammansättningar och njöt av att få fördjupa mig i detta område. Frågan var bara vad jag skulle inrikta mig och fördjupa mig inom, när det fanns så mycket intressant att utforska! På handledningssamtal fick jag kommentaren att jag kanske fann ämnet för intressant! Fanns det något motstånd och någonting som triggade mig att gestalta? Samtidigt som jag tyckte detta var en intressant kommentar provocerade det mig att uppsamlingsfasen inte bara kunde få vara rolig och intressant. Det blev i alla fall ett viktigt avstamp för mig som gjorde att jag lämnade uppsamlingsfasen för att inrikta mig mer och börja testa olika idéer. Det fanns många aspekter inom området som var intressanta för mig t ex pedagogiskt, men nu behövde jag bestämma mig för vad jag ville säga och gestalta. Egentligen ville jag bara gestalta skönheten jag fann i relationer och samhörighet mellan människor. Räckte det? Samtidigt förändrades allt då jag funderade utifrån egna relationer istället för att utgå från grupper jag inte själv ingick i. Det är ju aldrig bara vackert. Missförstånd och känslan av att inte riktigt nå varandra blev en viktig komponent i arbetet framåt.
Jag började skissa på idéer och fundera samtidigt som jag letade efter andra konstnärliga uttryck inom området. Det fanns mycket, men fortfarande trevade jag efter vad jag egentligen ville säga. Det var inte svårt att gå in i idéstadiet på så sätt att jag märkte att jag hade många idéer och symboler att jobba med. Redan från början hade jag ett par klara idéer. Det svåra blev istället att välja spår, då jag hade flera olika ingångar och material som jag funderade på.
Lösningen blev att jag jobbade med tre olika ingångar parallellt i tre olika medier. Skulptur, dokumenterad social workshop och installation med ljud. Jag började testa mig fram och förändra och finslipa idéerna samtidigt som jag började bli lite stressad. Ett tag funderade jag på att göra alla tre gestaltningarna för att se vilken jag sedan ville presentera, men insåg snart att jag inte skulle hinna detta. Jag blev tvungen att bestämma mig och sätta ner foten.
Det blev installationen med ljud som jag valde att fokusera på då det lockade mig mest och tydligast berättade det jag ville säga.
Vad ville jag då säga?
Verket förändrades medan jag funderade över detta. Idén att koppla samman två telefonlurar med varandra har varit med hela vägen, trots att materialet på telefonerna har skiftat. Det blev ett skruvande och trixande, borrande och lödande innan telefonerna var sammanlänkade med kablar och högtalare på ett snyggt sätt. Ljudet från telefonlurarna har förändrats en hel del under processens gång. Jag ville först låta två stämmor i en duett flätas samman mellan de båda lurarna, som ett uttryck för samhörighet där de båda rösterna förstärkte varandra. Svårigheten var att välja musik då texten blev så avgörande för gestaltningen. Musiken tog över och det kändes mer som att jag presenterade någon annans musik på ett annorlunda sätt istället för att musiken var en komponent i min gestaltning. Kanske skulle jag skriva texten själv? Kanske behövde det inte vara sång?
Solja Krapus dikt "jag behöver busschaffören" (se tidigare inlägg) var en viktig inspirationskälla och jag började skriva. Tillslut resulterade det i tankar från två människor som möts utan att egentligen förstå att de påverkar och blir påverkade av varandra.

Tillbakablick på processen
Processen under arbetet säger mycket om hur jag brukar arbeta. Uppsamlingsfasen är ofta bred och lång för mig, tills jag blir tvungen att bestämma mig. Inte sällan kommer idén ganska klar när jag väl kommit så långt i processen, men jag känner att jag behöver testa olika vägar och idéer innan jag bestämmer mig för en gestaltning. Jag jobbar ganska konceptuellt, där det viktiga är idén som jag ofta vill arbeta fram innan jag börjar att jobba för mycket i ett material. När jag har idén klar för mig bestämmer jag mig för i vilket medium det uttrycks klarast och anpassar materialet efter idén. Detta gör att själva arbetet i materialet oftast inte får ett så stort utrymme.
Frågor inför framtida gestaltningar är om jag ska utgå från detta sätt att arbeta eller om jag ska testa en annan väg nu när det blivit klart för mig hur jag oftast går igenom processen. Om jag börjar i ett material istället för i en idé kanske jag kommer fram till andra saker? Det skulle vara intressant att jobba mycket med materialet för att utveckla hantverket, men samtidigt har jag ju hittat ett sätt som jag jobbar på..?

Presentationen
Jag var innan presentationen nyfiken på hur mitt verk skulle mottas och tolkas. Skulle berättelsernas sammanflätning framgå? Jag vill leda in betraktaren på ett visst spår och framföra ett budskap. Man kan aldrig styra hur någon annan ska betrakta ett verk man skapat, men min intention var att man skulle läsa verket på ett speciellt sätt. Jag blev lite förvånad och nöjd, när det under presentation och efterföljande diskussion blev klart att verket tolkats som jag önskade. Jag var tydligare än jag trott. Balansen mellan att lyckas berätta något, men samtidigt inte vara övertydlig är verkligen svår att förutse tycker jag. Det är något jag kommer att jobba mer med.
Presentationen var givande för mig då man får så mycket respons! Det var en intressant diskussion om allt mellan var gränsen går för visuell konst till hur man skulle kunna utveckla verket vidare. Fick även en intressant kommentar av min opponent efter redovisningen. Han påpekade att hela verket berörde kommunikation på olika sätt. Jag tycker det är väldigt intressant med kommunikation och att läsa om kommunikation på olika sätt, så det förvånar mig inte att jag har jobbat med det utan att egentligen reflektera över det! Det kan bli ett samspel mellan två betraktare av verket som kan plocka upp varsin lur samtidigt. Det blir en envägskommunikation då man bara kan lyssna och ta in verket, men inte har möjlighet att svara i luren, samtidigt som personerna i berättelserna kommunicerar på olika sätt. Kanske skulle jag kalla verket "kommunikation", eller "alla som jag inte känner"?