Reflektion och tankelabyrinter

Veckan började med "Trion från Belleville" av Sylvain Chomet och måndagsfrulle med klassen. "Trion från Belleville" är en animerad film med mycket humor, som starkt rekomenderas! Jag har sett filmen förr, men denna måndag gick vi in på djupare frågor utifrån filmen...Hur framställs karaktärerna i filmen? Finns det någon som är god och ond? Vi höll sokratiska samtal efter filmen, där jag var samtalsledare. Vårat samtal kretsade bl a kring hur man framställer en karaktär och slutade i frågan om det är mer okej att driva med någon som har makt än någon utan makt. Vem berättar historien och från vems perspektiv. Jag tycker och och tyckte redan från början att filmen inte var ultimat att hålla sokratiska samtal utifrån...men då är det väl en utmaning att försöka. 

Man kan alltid hitta något man är intresserad av, eller det man är intresserad av ser man i allt.

Förra veckan när vi såg en annan film; dokumentärfilmen "my kid could paint that" av Amir Bar Lev funderade jag över samma frågor som till Trion från Beville. Jag kom in på samma spår utifrån två väldigt skilda filmer! 

Dokumentärfilm är aldrig helt objektiv. Från vems perspektiv ser jag? Vem berättar historien och från vems perspektiv bedömer jag det jag ser?
Den andra gruppen hade valt helt andra frågor som kanske var tydligare i filmen...men den linjen såg jag inte alls.

På tisdagen var det grupphandledning. Det märks att vi kommit in i processen och att alla har olika spår de följer, även om ämnena går in i varandra. Jag tror att vi smittar varandra genom både samtalen i handledningen och annars när vi pratar om våra arbeten. Efter varje handledningstillfälle kommer nya frågor upp för mig. Vem är jag och vem formar mig? Finns det något i mig som är beständigt? Samhället idag säger att vi är det vi gör. Vad vi säger och tycker. Är jag det andra ser mig som? Ja för dem, hävdar jag, men kanske inte för mig.
Vem bestämmer vem jag är?
"Oftast tycker jag att det är lättare att vara på den gula sidan än på den gröna...men ibland måste man vara där." säger Jasmin Ack, som målat en gul bild för hur andra ser henne och en grön för hur hon själv ser sig. På den gula bilden beskriver sig hon sig som glad och snäll och på den gröna som arg och ilsken.

Många tankar väcks under handledningen, men jag har 

fortsatt jobba med konflikträdsla.

Däremot kanske frågan om "vem jag är" ligger närmare konflikträdsla än jag tänkt på förut. Vad händer med någon som är konflikträdd och inte säger sin mening? 

Är man mindre om man inte har eller säger sina åsikter? 

I vårt samhälle med dokusåpor, facebook och övervakningskameror har det privata rummet krympt, men har det också förändrat på hur vi ser på varandra? Ett samhälle där det knappast är okej att ha hemligheter och privatliv går väl inte ihop med konflikträdsla där man inte vågar säga sin mening och gärna slätar över...