BREAK

Ville bara säga...GOD JUL klassen! Hoppas ni får go mat och släkt till jul he he!
Om ni behöver pigga upp er: Kolla in fler bilder och serier av Nina Hemingsson!

Reflektion

Funderar lite över veckan...och konstaterar att jag just upptäckt ett hav. Det finns så sjukt mycket mer att hämta än det jag lyckats kolla in under veckan. Den virituella världen är enorm och det är bara att inse, man kan välja att bara vistas i den. Det räcker.
Jag föredrar "real life", men skulle jag haft fler veckor på mig och nördat in på en sak, finns det absolut en risk att jag skulle fastnat...

Istället för att totalt nörda in på nåt (och fastna), har jag istället kollat runt på lite olika ställen. (och känner mig inte helt klar med nåt). Man förstår att barn och ungdomar lätt kan fastna framför datorn hela dan i de här världarna. Man blir hela tiden triggad att fortsätta, får nya utmaningar och världarna är så stora att tiden bara försvinner. När man väl har fattat det så är man fast.

Funderade lite på det där med vuxenvärldens dom över den virituella världen. "Sitt inte framför datorn hela dan! Gå ut och spring och rör på dig, det gjorde jag när jag var ung..." Det finns mycket hård attityd och utseendefixering på forumen, men man kanske inte bara ska döma? Den hårda attityden beror ju på att man känner en större frihet att testa gränser, på gott och ont och kanske kan detta hjälpa till i identitetsutvecklingen hos ungdomar? Masn vågar ofta mer och kankse kan man tom komma närmare varandra, på ett sätt,i den virituella världen än man vågar annars?

När det gäller att röra sig och vistas i den riktiga världen... tänker jag på olika böcker som utspelar sig i början och mitten av 1900-talet. I t ex "Simon och ekarna" av Marianne Fredriksson är föräldrarna rädda att Simon bara läser så mycket. Där är man istället rädda för att Simoin ska fastna i böckernas världar istället för att leva i den riktiga världen!
Jag tänker oxå på en föreläsning med Oskar Broberg vi hade inför vår essäskrivning, om textilhistorian i ett litet svensk samhälle från 1900-talet till idag. Vi talade bla om vilken skillnad det är på hur vi rör oss geografiskt idag jämfört med för 50-100 år sen. En kvinna i ett litet samhälle i början av 1900-talet som skulle gå ett år på en folkhögskolan nån mil bort, möttes av förvåning och förfäran. Varför? Vad skulle det vara bra för? Det fanns ju ingen nytta av det i det riktiga livet i byn. Vad skulle hon ha för nytta av att läsa?

Jag menar inte att man ska likställa detta med ungas spel och vistelse i virituella forum, men kanske finns det någon likhet? I en bok möter man människor och lär sig olika saker genom att sätta sig in i olika personer. Barn uppmuntras att läsa fast de sitter stilla och egentligen inte alls vistas i den riktiga världen medan de läser. I t ex Reallife och Habbo skapar man sig själv en person och kan kommunicera med en levande människa bakom figuren på skärmen.

Jag tror forumen delvis startat för att man kommit längre ifrån varandra och inte hinner träffas lika ofta, samtidigt som forumen leder till att man hellre träffas på forum är i RL...eller?

?

jag vill vara vid målet innan jag börjat

ha satt ner foten innan jag lyft den

men processen kanske inte är så farlig som jag tror?

att vara i

att resa sig. att höja foten. böja benet. ta steget och sätta ner foten.

sen kan vi snacka

du och jag jag och jag

world of warcraft

...ta ett steg och entra världen..!

här är hon. våran krigare. schmockiz.

döda döda döda, skrek vi i kör! Wow gör konstiga saker med en, men kul va det!

virituella världar..!

Jag har suttit inne i en datasal hela dagen. Eller nej. Jag har inte varit i datasalen, eller vår vanliga värld alls, under större delen av dagen...
...och varför ska man det när det finns så många världar jag aldrig sett? Idag har jag ägnat tiden åt att kolla upp några av dessa världar.

Vem är du? I Puzzelpirat kan man vara välja vem man vill vara; från kläder till hudfärg.

...men det kan kosta med idealen! I de virituella världarna kräver de mest eftertraktade attributen ofta något i gengäld. På vissa sidor använder man en valuta inom den världen, medan man i andra spel och virituella världar använder sig av riktiga pengar. Här funderar jag på vad min habbo behöver i sin värld...

Jag lyckades nog att komma in i en annan värld och kanske framförallt tappa bort den vanliga världen. När vi hade en välbehövlig paus, kändes det som om jag fortfarande befann mig i spelet.
Valen av sallad och tillbehör på Subwayfick mig att tänka på val av identitet.I dörren mötte vi några kunder och jag fick tala förstånd med mig själv för att inte smocka till eller "trycka på" dem. De kunde ju ha något "mission" till mig. Nej, så gör man inte! fick jag säga. Jag hade just spelat world of warcraft...

Detta fick mig att tänka på vem som fastnar i de här spelen eller världarna. Well, efter fyra timmar...jag. Men också ungdomar som inte platsar riktigt i de sociala konstallationerna i den "riktiga världen". Kan det t.o.m vara bra att ha en egen "habbo"person. Där får man tillgång till en annan spelplan och kanske någon sorts bekräftelse? Samtidigt är klimatet rätt hårt i dessa forum. Ingen behöver veta vem man är eller ta konsekvenser av vad man säger. Om man ångrar någonting kan man skaffa sig en ny identitet eller byta skepnad. Detta kräver mer undersökning...Imorgon blir det secondlife!

Tankar om identitet utifrån kön och roller

Måndag och morgonmöte med frulle, efter lite meck :-)

Naturligtvis såg vi en intressant film även den här måndagen, och idag stod Venuz Boyz av Gabriel Bour, på tur. Filmen är dokumentär, och rör sig bland transpersoner (för att uttrycka det enkelt) i NY, från 2001. Dragquens, dragkings, butch, trans, homo och bisexuella...

Identitet utifrån kön, könsroller och olika sexualitet. 

Filmen väckte många tankar hos mig. På vägen till busshållplatsen tittade jag i skyltfönstret och såg mig själv i en spegel. Hur hade jag sett ut som man och mera intressant; hur hade jag agerat som man? Hade det varit annorlunda? Hur mycket definierar jag mig och det jag gör, utifrån mitt kön?

Jag som alla andra kollar vilket kön den personen jag har framför mig är och efter det bemöter jag den personen. Hur olika bemöter jag egentligen människor? Ger jag t ex mer utrymme för män? Ger jag kvinnor en snävare roll? Om jag bemöter människor efter den rollen de tar ger jag makt åt den som förutsätter att få det?

Hustru mor och man! En mycket intressant kvinna i filmen hade olika manliga alteregon. En av dem, en riktig "Machoman" lärde publiken hur en riktig man är. 

1 Avvakta. Låt folk komma till dig.

2 Le inte! Det visar svaghet.

3 Be inte om ursäkt!

4 Rör dig minimalt. Ett stelt och återhållsamt rörelsemönster.

Hennes kvinnliga alterego däremot var älskvärd och gick hela tiden till mötes. En vilja att alltid vara tillgänglig och en strävan efter att bli omtyckt. 

Dessa roller är ju ganska extrema båda två och det hon nog också medveten om.

Det jag tycket var bra med filmen var att det fanns en sådan bredd. Vissa hade alteregon och ville spela en roll, medan andra hittade sin naturliga identitet i olika "crossovers".  Något jag reflekterade över var att alla använde attribut för att identifiera sig. Det var kläderna som gjorde det. 

Något annat jag reflekterade över var att en man ofta blev en väldigt feminin kvinna och kvinna en mycket manlig eller macho man. Det måste vara enklare att gå till ytterligheter om man vill uppfattas som det andra könet, men samtidigt som jag tyckte att dessa människor var väldigt modiga som vågar vara annorlunda reagerade jag över att jag fortfarande såg stereotyper! 

Hmm, dock inte alltid. 

En i filmen såg sig varken som kvinna eller man eller som både, men blev oftast tagen som man. Varför såg man henne som man? Aggresivitet, bred och säker utstrålning..? Jag skulle vilja att mer skulle få plats i våra könsroller. Måste man klä sig som en man för att använda egenskaperna hos en stereotyp man?

Att plocka fram den kvinnliga sidan blir så lätt den streotypa playboybruden. Vad är manlighet och kvinnlighet?

Är det så att vi måste macha vår utsida, kön kläder attribut med de egenskaper som enligt normen hör ihop med det? Måste man signalera med utsidan? Kan man låta bli? Finns vår identitet oberoende av vår utsida? Kan man gå emot normen genom att signalera en sak med kläder och en annan med hur man agerar eller måste vi använda oss av det vi har och byta utsida efter den personligheten vi vill ha?

Mycket tankar... 

REFLEKTION V 48 sjuk så sjuk

Ok, den här veckan var inte så givande, mer än för att se hur mycket vatten man faktiskt behöver i kroppen. Det är ganska mycket.

Jag har ägnat veckan till sängs där jag först tömt kroppen på all vätska och sen sakta byggt upp kroppen med vatten igen. En tesked i taget.

Magsjuka eller matförgiftning, det är det ingen som vet... Inget att rekommendera i alla fall!

Snart back on track!

REFLEKTION v 46 HDK-in the dark!

HDK-VECKA

En intensiv vecka. Från att på måndagen bli indelad i en grupp med främmande personer till att redovisa ett färdigt arbete ihop på fredagen. Jag tycker att det är kul att lösa upp gränserna mellan de olika facken! Det var oxå intressant hur tydlig processen blev under veckan.

Väldigt spännande och väldigt frustrerande!

Jag hamnade bland de blåa med uppgiften att "fritt gestalta känslan av HDK genom ett eller flera sinnen". Den fria uppgiften ledde till att vi fick göra en väldigt lång resa på en väldigt kort tid.

Vi började ganska uppgivet...men efter att någon kom på den briljanta idén att brainstorma själva först var vi igång! Vi kom in i en fas när allt flöt och idéerna flödade. Vi hade trevligt och var kreativa. Vi jobbade ständigt under tidspress och nu kom första stressen av känslan att inte vara i fas. Detta ledde till frustration, men också att vi kom framåt. Den här gången var det jag som drev jag på och det var skönt att ta ett steg fram, men under veckan fick man också träna på att låta andra komma fram och själv vara i bakgrunden. Vår idé var att ta bort synen för att uppmärksamma och höja de andra sinnen -HDK in the dark.

Om jag hade fått välja hade vi strukturerat upp arbetet mer, eftersom tekniken gjorde att man inte kunde jobba ihop så mycket. Rädsla att trampa varandra på tårna gjorde arbetet långsammare, men peppning i gruppen och en stark vilja förde arbetet framåt! Känslan av att ha tagit vatten över huvudet var ibland stark, men genom mycket jobb och tid rodde vi oxå iland det till redovisningen!

Alla fick en ögonbindel och sedan satt en fullsatt hörsal och lyssnade på vårat ljudverk med förbundna ögon! Ljuden var tagna mest från skolan och symboliserade resan genom HDK. En annan slags process, ganska lik den vi gjort. Från oro och spänning, trevnad och socialisering till arbete. Sedan in i en kämpig fas när det går upp och ner. En paus och slutligen en förväntansfull upptrappning där ljuden bildade en rytm och melodi. Jag är mycket nöjd med veckan som helhet!

VERNISSAGE

lite tisdagsfunderingar...

Idag hade vi bilddidaktik och eftermiddagen ägnades åt visioner om bildämnet i skolan. Vi skulle jobba på en lokal kursplan, men jobbade lite mer övergripande... Eller ganska mycket faktiskt! Vad bör ingå i bild? Vi satt i flera timmar på ett fik och diskuterade. Ska bli mycket kul o höra vad d andra gruperna kommit fram till imorgon och vad de har för kritik till vår idé.

En annan fråga som kom upp under förmiddagen, igen (!) var vilka arenor vi ska använda oss av för att påverka vår roll som lärare och framtida arbetsplats! Vilka vägar finns att gå? Vilka arbeten finns redan nu som man kan ansluta sig till? Vi stöter på samma gamla problem gång på gång utan att komma vidare... Frustration! Ämnets låga ställning, stress och utsatthet när man är ensam bildlärare på en arbetsplats, glappet mellan lärarutbildningen och den rådande kulturen ute på skolan och även förbindningen mellan teoretisk kunskap i utbildningen och konkreta situationer i yrket. 

UTSTÄLLNING

Ska vara med på en utställning på ett galleri i Alingsås. Funderar över pris...alltid lika svårt.

Det är en grupp-utställning, så jag har bara med två teckningar. 

Ofta brukar jag jobba utifrån ett tema eller till och med en titel från början. Det gjorde jag inte med de här teckningarna. Funderar på om de ska ha några titlar alls. Så svårt att sätta i efterhand tycker jag! 

HDK in the dark

HDK-VECKA -en intensiv vecka. 

Från att på måndagen bli indelad i en grupp med främmande personer till att redovisa ett färdigt arbete ihop på fredagen. 

Det var intressant hur tydlig processen blev under denna veckan. Jag tror att processen hann gå igenom så många stadier dels pga att vi som grupp var ny och dessutom skulle göra ett arbete på mycket kort tid.

Sammanattning: Väldigt spännande och väldigt frustrerande!

MÅNDAG

Hindimärkning av alla studenter och jag hamnade bland de blåa. Vår uppgift var att "fritt gestalta känslan av HDK genom ett eller flera sinnen".

Under förmiddagen hade vi en intressant introduktion med input från olika konstnärer och andra med fokus på olika sinnen.På eftermiddagen delades vi in i gruppen vi skulle jobba med under veckan.

Vi var ca tio studenter från Design, konsthantverk smycke och lärare i Bild och Form.  Flera i vår grupp pratade bara engelska, vilket blev en ytterligare utmaning i diskussion och idéstadiet!

Jag tycker att det är kul att lösa upp gränserna mellan de olika facken på HDK och jobba ihop under ett projekt!

Eftersom vår uppgift var så fri, kändes det ganska uppgivet i början. 

"-Jaha, är det nån som har nån idé?"

"-Tystnad."

Efter lite egen brainstorming var vi i alla fall igång! Det blev helt annorlunda, tankarna flöt och alla byggde vidare på varandras spår. Från

lösa idéer till ett par olika ingångar och mer detaljerade planer.

TISDAG

Jag drev på en idén från gårdagen och vi enades om att arbeta med den.

Det var skönt att ta ett steg fram och ett måste att välja ingång! Genom att ta bort synen ville vi höja de andra sinnena -HDK in the dark. Vår idé var att ta bort synen för att uppmärksamma

de andra sinnena. Arbetet var fortfarande för stort och vi riktade in arbetet på hörselsinnet och ljud. Vi diskuterade mycket, men ett problem var att många var rädda att trampa varandra på tårna och därför blev diskussionen ganska omständig och tog lång tid. Vi behövde komma vidare och börja jobba konkret, så utrustning och dataprogram ordnades.

ONSDAG

Dagen började segt och jag blev frustrerad eftersom tiden rann iväg och vi forfarande inte ens var igång! Jag och K gick själva för att spela in ljud och blev väldigt inspirerade. Plötsligt kom vi framåt!

Det kändes som om hela gruppen var med och jobbade på olika delar , men fortfarade lite nerösa för att inte hinna med.

TORSDAG

Känslan av att ha tagit vatten över huvudet blev starkare, men efter all tid och jobb måste vi ändå gå hela vägen!

Att sätta ihop ljudspår i programm gör man bäst själv, så frustration och tidspress gjorde att det blev små konflikter, men samtidigt har vi riktigt roligt. Jag får också träna på att låta någon annan ta över! Nyttigt!

Om jag hade fått välja hade vi strukturerat upp arbetet mer.

FREDAG

Jobb in i det sista...

Redovisning. Yes! Det var värt att jobba för, vi rodde iland det!

REFLEKTION v 44 gott och blandat..!

Veckan började med frulle och filmvisning. 

”Der lauf der dinge” med Fishli und Weiss är ett verk jag velat se p

å riktigt, eller på film då(!), så jag blev eld och lågor när den låg på programmet. 

Vet att några tyckte att den höll på lite väl länge, men jag satt klistrad vid elden, skummet, röken vattnet, bollarna och de andra sakerna som åkte runt på en bana genom dominoeffekt av föregående händelse! Den andra filmen om Freinerskolan, var också intressant och ett bra intro till de sokratiska samtalen vi hade med Anna S Pihlgren senare i veckan. Det var imponerande att se dialogerna mellan barnen och deras förmåga och vilja att utvecklas! Skulle vara kul att se mer av deras pedagogik på riktigt

Efter en introduktion fick vi testa på sokratiska samtal i grupper. Vi hade många intressanta bilder att tala om, men jag måste säga att det var svårare än jag trott att skapa ett givande samtal. Kankse var vi lite trötta, men det var verkligen en utmaning att styra samtalet till en sokratisk dialog och inte bara frågor och svar. Jag var därför ganska nervös när jag senare höll ett sokratiskt samtal på min VFU-plats, utifrån foton av Sally Mann. Det roliga var att det var väldigt lyckat och givande för både mig, eleverna och lärarna som funderar på hur de kan fortsätta med dessa samtal! En solskenshistoria!

Vi hade också redovisningar kring våra iakktagelser om miljö och material från våra VFU-platser. Det var intressant men lite nedstämmande att höra redovisnigarna. Många problem återkom; svårigheter att genomföra en pedagogik om man inte har lärarlaget med sig och att bildlärare ofta kan vara ensamma i sin roll på skolan och därför får problem med utrymme, resurser, status och för mycket arbete att bära själv.

Det fanns dock goda exempel också och man behöver diskutera problemen, men jag tror vi måste fästa vår blick på vad vi vill och jobba för det, kära klassisar! Kul att se alla igen efter ett långt VFU-uppehåll!

REFLEKTION vecka 40

Den här veckan har varit full av tankar och diskussioner har upptagit hela luncherna.

Osorterade kan de dyka upp när som helst i mitt huvud.

Vi har kretsat kring jag och identitet även den här veckan. Självporträtt i måndags och workshop runt identitet på tisdagen. Däremellan har det varit föreläsningar om konstruktion av identitet och bildpedagogik.

Jag har överraskat mig själv, trodde inte att jag var så intresserad av identitet! Annorlunda oxå, jag brukar jobba med ämnen jag själv bestämmer. Jag planerade inte det här som startat en virvel av tankar.

Det är någat att vara medveten om som lärare tror jag... Jag som lärare startar tankar och processer i eleven, genom det jag tar upp i undervisningen. Jag tror att identitetsworkshopen kan ge mycket i undervisning, samtidigt eller kanske just för att ämnet kommer så nära inpå.

Diskussionen om hur man kan förända workshopen för att passa olika åldrar och var bra. Bra att hela tiden koppla till framtida undervisning på ett konkret sätt.

Jag tycker att det har varit ett stort utbyte mellan oss i klassen den här veckan.

Många diskussioner och frågor kommer jag att fundera mer på.

Vem är Barbie för barnet? En symbol, en roll, ett idéal?

Kan man låta bli att kategorisera och vad menar

vi egentligen med konceptuell konst?

På vilka sätt tecknade jag mig själv på workshopen? Jag har funderat både på om det var en del av mig, kankse min motsats eller den jag skulle vilja vara? 

Antagligen är det en blandning. 

Det var intressant att foga ihop våra teckningar i grupper. Min tonåring, som hade sin utgångspunkt i stenen jag valt, hamnade i två, eller mitt emellan två grupper. Efter ett helt drama runt dessa personer är det dags att åka ut på VFU och träffa verkliga ungdomar!

ett självporträtt

Klara, färdiga, GÅ!

Snabbt skulle det gå när vi gjorde självporträtt i måndags. Tänka hann man inte! Det var bara att gå på känsla...

steg 1

steg 2

steg 3

Jag laborerade och ändrade i collaget.

Här är de sista stegen till den färdiga bilden.

Förtydling av självporträttet och tillhörande text

Det går lixom i vindlar

fram och tillbaka 

och hit

och dit

så jag kan nog inte beskriva det mer

tyvärr

för så är det för mig oxå

Det är ok

men det är lixom både och

och har alltid varit det

och du drar mig hit 

och du drar mig dit

och jag bor någonstans mitt emellan

JAG-ruta

REFLEKTION v 39 kring JAG

Jag tyckte det var kul att utmana mig själv och valde att fortsätta jobba med det stora pretentiösa ordet ÄR. Jag vill dra det hela vägen.

Vad är det att vara

-utan att definiera vad man är

och hur visualiseras det i en skräpinstallation?!

Jag brukar jobba utifrån en ganska klar bild, när jag väl börjar jobba, men den här veckan ville jag laborera medan jag tänkte. Först var det svårt, men allt eftersom släppte det..!

Om jag utgår från ÄR, att vara, kan väl inget bli fel?

Jag jobbade med riktningar och att få ihop olika delar till en komplex komposition. 

I efterhand kan jag delvis se vad de olika delarna står för, men mest jobbade jag intuitivt utan att tänka på vad delarna symboliserade. Det var roligt att testa ett nytt sätt att jobba på, samtidigt som det är konstigt att inte själv riktigt ha grepp om arbetet. Jag lade ner mycket tid på installationen och det var bra. Jag flyttade och ändrade en hel del under processen.

Något att tänka på var att det hade det varit bra att få kritik någonstans i mitten av arbetet, för att se ur någon annans perspektiv och eventuellt förändra riktningen på arbetet. Däremot bollade vi, som arbetade i skolan, idéer och gav varandra kritik. Bra att utnyttja varandra för att utveckla skapandet, samtidigt som det är en träning inför lärarrollen! Att lyssna övade vi mer under genomgången och jag var helt slut efter genomgången. Det var kul att märka hur tolkningen kan förändras när man tar någon annans perspektiv. Det känns också givande att jämföra intentionen med ett verk och hur det uppfattas. Jag kunde förberett mig mer på de arbetena jag skulle ge respons till, men annars är jag nöjd med min insats där.

ATT GÖRA SIG EN PLATS

Vi är sammanlänkade med varandra. Som tejptrådar ungefär.

 Igår hade vi workshop om JAG. Vi gjorde en JAG-ruta och fick plocka ihop olika saker till ett slags självporträtt inom rutan. 

Kan man låta bli att definiera sig? Jag bara ÄR. Obestämd. Fast som ett berg. Här är mitt försök till en JAG-ruta, men jag upptäckte att den var helt opersonlig. På ett sätt lyckades jag kanske, obestämbar och odefinierad, men om man är allt, blir man samtidigt ingenting?

REFLEKTION v 38 kring förändring i den offentliga miljön

Vilka tar plats i det offentliga rummet? Alla rör vi oss och sätter avtryck på något sätt. Jag skulle vilja se det offentliga rummet som en mötesplats där avtrycken syns mer. Jag inspireras av Banksy och Bröderna Barks som jag tycker väcker dialog och nyfikenhet i det offennga rummet.

Det tog lång tid att komma igång och jobba konkret. Kanske är detta något jag ska tänka mer på..? Formen för arbetet var bra med handledare och grupp att bolla tankar emot. Tack handledare och M som hjälpte mig så mycket under processen! Jag jobbade platsspecifikt och började med att undersöka platsen innan jag besämde vad jag ville göra. Idén till trädet såg jag framför mig på plats, men utvecklades under resan. Ändå kanske jag skulle vara mer öppen för att omforma en idé under arbetsprocessen? Båten utvecklades under längre tid.

FAME med Anna Carlsson är ett verk som satt spår i mig och det var roligt att börja projektet med en workshop med henne. Jag inspireras av det oväntade i vardagen och något jag jobbade utifrån i arbetet med trädet. Min intention är att bryta mönstrer. Något endast den uppmärksamme ser, medan andra kankse bara anar något i periferin som inte riktigt stämmer.

Vad betyder det att inrätta sig eller inrättas i ledet? Är det någon som ser? Blir trädet bortaget eller får det stå kvar? 

Jag har tidigare jobbat med det offentliga rummet och jag är medveten om att verket är lite lågmält för en dialog. Mest är det för min egen skull. Jag tycker att gränsen mellan det synliga och osynliga är intressant och valde att själv vara frånvarande i verken, vilket jag är nöjd med.

Båten är ett försök att väcka nyfikenhet och bryta mönster, att människor ska börja ställa frågor om båten. Människor som passerade tittade på båten och följde därefter den röda linjen med blicken. Det var kul att se att alla gjorde samma mönster, men tyvärr följde ingen jag såg linjen mer än med blicken. Mitt syfte var dock främst att sätta mentala spår, så jag är ändå nöjd. Däremot skulle jag kunnat jobbat mer med materialet. Verket satt bara uppe över en dag tills någon tagit båten och tejpen lossnat.

DET ÄR

en båt som tar sig upp på land 

ett barns strävan in i vuxenvärlden 

BINDA IHOP

Jag fortsatte jobba på mina andra tankar om Förändring i den offentliga miljön, vid Humanistområdet

Den oordnade lekplatsen full av liv... 

...binds ihop... 

...med det ordnade universitetsområdet där människor kommer och går i mönster 

Nerifrån näckrosdammen vid lekplatsen

över gräsmattan

och ut på vägen upp mot ingången till vuxenvärlden

kommer en leksaksbåt av plast

Varifrån kommer den? Vart är den på väg?

STÅ I LED

Mitt arbete inom Förändring i den offentliga miljön kom att handla om att avvika och att inrätta sig i ledet

Vill vi ha ett samhälle där alla inrättar sig i ledet eller samtal?

Vilka tar plats i den offentliga miljön?

Ska vi skala av det gemensamma rummet så ingen behöver stöta sig mot någon annan eller ska alla få sätta sina avtryck på den offentliga miljön?

ARBETSPROCESS

Löven viker sig för saxens vilja till en form.

Jag klipper om löven så de får samma form som löven i raden av träd utanför Humanisten.

Bladen sys på en stor gren

Nu har alla olika blad fått samma form och hänger alla på samma träd.

Det konstgjorda trädet är klart! 

Det grävs ner i raden av träd utanför Humanisten där ett tomrum i raden väntar på att fyllas.

Lite tanigare, färre löv men med samma form.

Oäkta.

Ska någon upptäcka det avvikande eller passar trädet in i ledet?

Dagen efter!

Någon tycker inte att mitt träd passar in i raden...

...men det tycker jag. Och nu är det planterat igen.

Återinrättat i ledet.