Kompisar och kusiner

Här är lite inspiration som jag använt i min process för att komma fram till vad det är jag vill gestalta och säga. Jag har svårt att sätta ord på det så verken får tala för sig själva, men det handlar om hur vi påverkar varandra och är beroende av varandra. Kanske utan att veta om det? Jag kan ana ett visst släktskap mellan dessa verk och någonting däri vill jag knyta an till, då jag (förhoppningvis) lägger till någonting, med mitt verk.

Vassil Simittchiev
1996 ritade han en osynlig bro mellan Malmö och Köpenhamn före Öresundsbron, med ekolod visande topografin på havsbotten och med körmusik på båda sidorna sundet registrerad av satellitsändare i rymden, i ett slags "omöjligt" vertikalt och djupgående (!) överbryggande mellan länderna.

Jag behöver busschauffören av Solja Krapu

Jag behöver:

busschauffören
Som låter bli att starta enligt tidtabell

fast jag VET att jag är sen
springer över iskanan
med väska kasse påse portfölj schal
hunnit
inte
stänga jackan

busschauffören behöver:
sin hustru
som låter honom ta tidningen först
varenda morgon
släta oöppnade nyheter till kaffet

busschaufförens hustru behöver:
grannen,
tanten i nästa port
som hon kan springa över till
och låna tre ägg och lite sojasås
till nasi goreng favoriträtten i familjen
och
det går så bra så,
och ingen fara
och alls inte till något besvär

tanten behöver:
vaktmästaren
som sandat sluttande isgången
och
visst har vintern varit
och snart går vi väl mot ljusare tider igen

vaktmästaren behöver:
flickan som säger
hej
som han tror att han flirtar med
- man är ju fortfarande ganska attraktiv -
men ändå en gentleman

flickan behöver:
sin bästa tjejkompis
som hon pratar i telefon med så länge
att armen somnar
men gud alltså värsta
och du skulle varit med
och fetmycket folk var det
och du är en som man
verkligen kan lita på
alltid

bästa tjejkompisen behöver:
sin mamma
som lånar ut tröjan fast den är ny
och hon faktiskt inte hunnit
använda den själv ännu
och
var snäll nu
och kom hem innan det blir natt
och kom ihåg att ringa
och är du säker på att jag inte skall hämta dig
och det är faktiskt kallt ute

mamma behöver:
frissan som hon alltid brukar
permanenta håret hos
och
kanske man skulle göra slingor
den här gången,
kanske behöver det toppas
och vad ska ni göra på nyårsafton
och min svåger och svägerska ska komma
och då brukar jag alltid göra en gratäng
som du kan få
receptet på

frisörskan behöver:
sin äldste son
som brukar vara så snäll med småsyskonen
och hämta dom från dagis när hon jobbar sent
och ibland till och med lämna dom på morgnarna
fast då finns det en risk
att han kommer för sent till skolan

Jag är hans fröken
Han behöver mig.

Men om jag skäller ut honom
utan att veta varför han kommer för sent
kanske han
slutar med att hjälpa till med
småsyskonen
så hans mamma blir stressad
och förstör håret på sin stamkund
som blir frustrerad
och vägrar att låna ut tröjan åt sin dotter längre
som går bakom ryggen på sin bästa kompis
som ger fingret åt den där snuskgubben, vaktmästaren
som skiter i att sanda gången
så tanten halkar och slår skallen i betongtrappan
och kan varken röra sig eller gå på affären
så hon har varken ägg eller sojasås hemma
så hennes grannes nasi goreng
blir inte alls som den brukar
och orsakar en äktenskaplig kris
så hon tar morgontidningen först själv den här gången
så hennes man som är
busschaufför
blir grinig
och startar enligt tidtabellen
trots att jag kommer springande
över iskanan med
väska kasse påse portfölj schal
hunnit
inte stänga jackan

och kör bara
och råttan på repet
och det blir jag
som kommer för sent
till skolan


Cloud, An Interactive Sculpture Made of 6,000 Light Bulbs
By EDW Lynch on September 19, 2012



Self Organizing Still-Life (SOS)

acoustically stimulated interactive sculptures

David Fried's "Self Organizing Still-Life" (SOS) is a series of interactive, sound-stimulated kinetic sculptures, which reveal his exploration into the inherent qualities of networked and emergent systems operating far-from-equilibrium intrinsic to nature, individual psyche, communication and social relationships.

Whatever the scale or materials used for the SOS, they all consist of solid hand-made spheres, which are stirred into motion by ambient sound on a predetermined level object. Audible sound is transformed live into waves that silently stimulate each of the spheres into motion. The resulting action of the individual spheres and their interactions with one another are undetermined. They rearrange themselves in continually new patterns of elegantly fluid choreography. Some kiss, some spin off alone, while others race head-on only to meet with a soft embrace, or swerve around one another, often changing the path and destiny of each other without physical contact, as each sphere is able to sense one another.

Sketching

Hur nära kan vi komma varandra?

Efter handledningssamtalet igår kom det upp nya tankar. Det som blev klart för mig är att jag mest vill jobba med samhörighet eftersom jag tycker det är ....så fint! Relationer band mellan människor, hur vi inte kan låta bli att påverka varandra. Det är fint. Att vi alla hänger ihop.

Det var när en kommentar kom om att ta ner det till mina egna relationer och grupper som jag kom ner på jorden. För då vet jag ju att det inte bara är fint. Där finns det halvtrasiga, missförstånden, kommunikationsproblemen när man inte riktigt når fram till varandra...
Det är en utopi och naiv drömbild som intresserar mig.

Kanske ska jag gotta ner mig i det vackra, det intressanta och bara försöka gestalta detta vackra, banden som binder oss samman? Om det nu är vackert? Jag tänker nu att det skulle kunna gestaltas i någon sorts installation, gärna interaktiv. Jag vill förmedla en känsla och låta åskådaren vara med om en upplevelse. Att påverka någon annan i rummet.

Dagens inspiration från konstmuseet

Eliana Ivarsdotter Haddad Legion



Annica Karlsson Rixon/Anna Viola Hallberg State of Mind

Detta fotot ingår i en serie som porträtterar olika konstallationer av människor i St Petesburg och behandlar LGTB-frågor. Verken tar bla upp tillhörighet och alienation.

Klara Kristalova Dag och nattsystrar

Att dela det svåra och mörka...

Människor som alltid finns med en...

Banden mellan oss

Vad är det som håller ihop oss? Vad skapar samhörighet och relationer?
Människor är sociala till naturen och vi behöver närhet och andra människor.
Omvårdnadspersonens mönster av intoning, felintoning, socialt engagemang och tillbakadragande har stor betydelse för mognaden av sympatiska och parasympatiska komponenter i barnets autonoma nervsystem. Susan Hart Anknytning och samhörighet

Hall of Faces that Follow
(Installation at Puzzling World in New Zealand


Jag är intresserad av banden mellan människor. Det som gör att vi binds samman med varandra. När samhörighet skapas.

Under den senaste veckan har jag läst om och på andra sätt utforskat samhörighet och grupper. Människor är gruppvarelser och vi behöver varandra för överlevnad. Det lilla barnet är beroende av att någon tar sig an det, ger det mat och kärlek. Spädbarnet finner enligt Susan Hart Anknytning och samhörighet ansikten fascinerande och omkring sjätte veckan kan barnet fästa blicken på omvårdnadspersonens ögon. Björn Nilsson hänvisar i Samspel i grupp till leenden och ögonkontakt som redskap för det lilla barnet att skapa en kontakt med den vuxne som gör att den tar sig an barnet, till skillnad från t ex en apa som griper tag i den vuxnes päls när fara uppstår. Jaget och identiteten bidrar till att skapa skuld hos föräldern som inte tar hand om sitt barn.

Grupper uppfyller flera sociala behov som; tillhörighet, att känna meningsfullhet och att ha roligt.

Enligt ett interaktionistiskt synsett (samspelsteori) blir vi människor först då vi ingår i sociala relationer och blir medlemmar i en social värld, dvs då vi lärt oss de innebörder som ligger i olika roller och relationer, ting och händelser och vilken symbolisk innebörd de rymmer. Björn Nilsson Samspel i grupp

Det som skapar samhörighet mellan människor tror jag är delade erfarenheter, likhet och närhet.
Jag besökte i förra veckan ett öppet NA-möte (anonyma narkomaner). Det var speciellt att vara med som åhörare då alla deltagare blottade sig och berättade om sitt liv och erfarenheter på ett väldigt utelämnande sätt. En yngre kvinna berättade att hon just kom från psyket då hon hade fått en psykos som en konsekvens av sitt missbruk. Hon hade fått ett återfall och var tillbaka på NA sen ett långt uppehåll. De andra uppmuntrade henne och hon fick en kram samtidigt som sin nyckelring (något man får som en symbol för att man klarar olika steg på väg till ett liv utan missbruk). En man berättade om sin uppväxt och hur han följt i sin pappas fotspår som också varit missbrukare och hur han efter 40 år av missbruk genom sin tro och med hjälp av NA försökte att bryta sitt missbruk.
Människor berättade om smärtsamma minnen och sina funderingar och val de behövde göra. Det var starka möten och jag upplevde en stark samhörighet i gruppen genom deras delade erfarenheter. Även om det var första gången de träffades kastade de sig ut och berättade om sina djupaste rädslor och svåraste val.

Vi binds samman med varandra i ett nät av relationer och påverkar varandra vare sig vi vill eller inte.

Jag kom att tänka på en en gammal klasskompis frå Gerlesborgsskolan som gjorde en installation där en träskulptur av en man hade trådar från sina kroppsdelar som gick till fönster och dörrar. När någon kom in genom en dörr rörde sig t ex en arm.
Hittade här ett liknande konstverk.
GIANT- Interactive Sculpture at the Children's Museum of Pittsburgh (2008) David Butts


Hur ska jag då gå vidare? Jag vill rikta in mitt intresse på vad det är som gör att vi behöver varandra rent psykologiskt och undersöka mer av den känsla av samhörighet som är så viktig för oss människor.

Ett avstamp

Då var det dags att ta ut en riktning...
Grupper och samhörighet är området jag vill fortsätta att utforska. Människors sökande efter likhet och hur vi knyter an till varandra. Vi har just träffats i gruppen och det kan bli intressant att se hur detta kan utveckla sig i förhållande till två andra i gruppen som valt utanförskap som tema.

Ett första steg blir att titta på psykologiska faktorer kring hur vi förhåller oss till varandra och vad som skapar samhörighet. Jag har många lösa trådar och funderingar att spinna vidare på. Likhet och delade erfarenheter är självklara faktorer som binder oss samman och som jag vill undersöka mera. Vad skiljer olika gemenskaper åt när det gäller hur samhörigheten visar sig? Tonårsgäng som klär sig likadant, dejtingknepet att härma rörelsemönster för att skapa en samhörighet, djupa värderingar som grund till en samhörighetskänsla och gruppidentitet.
En idé är för att utforska samhörigheter är att besöka ett öppet NA-möte. (Anonyma narkomaner) Man kan tydligen närvara som gäst berättade min kompis som läser till socionom och som berättade om den speciella stämningen och samhörigheten i gruppen, när hon var med på ett möte.
Dags att börja resercharbetet.

Människor i rörelse

Kring Frölunda torg är det liv och rörelse. Människor kommer och går. Själv står jag och funderar över vad alla människor gör ute en vardag som den här. Vart är de på väg?
Det är pensionärerna och de andra. Den ena kategorin har sitt mål inställt. De är på väg någonstans och skyndar på stegen. Pensionärerna strövar omkring i ett annat tempo. De verkar inte lika säkra på vart de är på väg.

Det är människorna som kommit att intressera mig under den här veckan och det är till stor del funderingar och utforskande av människornas liv och rörelse i Frölunda som jag lagt tiden på. Jag och Åsa har gått runt mycket tillsammans och kunnat diskutera det som intresserat oss. Vi har gått runt i bostadsområdena och varit vid Frölunda torg där vi pratat med människor men har också varit en hel del i Fiskebäck där vi hittat oss ett stammisfik.

Vid torget lekte vi någon slags journalister då vi gömde oss bakom att vi gjorde en fältstudie från universitetet och frågade vart den vi pratade var på väg, vad den tyckte om Frölunda och om det fanns några mötesplatser de brukade besöka. Vissa svarade enkelt på frågorna medan andra "intervjuer" växte till samtal. En gubbe som stod och käkade hamburgare utanför köpcentret försökte fånga vår blick och hejade då vi pratat med en föräldraledig mamma. Det var snarare han som drog oss till sig än tvärtom. Han berättade att han jobbade som byggarbetare i området och flyttat till Frölunda för några år sedan då han skilde sig och flyttade från Mölndal.

En annan kvinna vi träffade var Ingrid som var ute med sin hund, eller rättare sagt den hund hon just nu tog hand om. Det visade sig att Ingrid blev uppringd av vänner och bekanta som av olika anledningar inte kunde ta hand om sin hund längre. Om hon inte hade för många hundar tog hon dem under sitt beskydd, tills de blev gamla och sjuka och hon tog med dom till veterinären för avlivning. Hon och veterinären hade blivit riktigt bundis. En av historierna hon berättade var hur hon kom att ta hand om sin frisörs hund. Det var när hon satt i frisörstolen som hunden kom fram till henne. Näe, nu har han valt dig, utbrast frisören! och med det blev hunden Ingrids.

Jag har även intresserat mig för olika typer av grupper och subkulturer under veckan. Vad är det som skapar samhörighet och känslan av att vara del av en grupp? Som motorcyklist hejar man alltid då man möter en annan motorcyklist på vägen, men hur långt sträcker sig samhörigheten? Åsa berättade om hur familjen när hon var liten varit på seglarsemester och samhörigheten och gemenskapen mellan seglarna och hur de hjälpte varandra att lägga till. Var det faran att vistas på havet som gjorde samhörigheten starkare? Även i klättring finns det vissa risker och mellan klättrare finns ofta en stor samhörighet och öppenhet.
Vi blev nyfikna på fiskare och seglare i Fiskebäck och begav oss till Fiskebäcks hamn. Vi hoppades att vi skulle få kontakt med fiskargubbarna som satt på fiskebäcks hamns café.

Stämningen inne på cafét var gemytlig och många hälsade på varandra då de kom in. Vi slog oss ner och tog varsin räkmacka och studerade de andra gästerna. De blev dock inte som vi trott.
Istället för att prata med fiskarna blev vi bundis med personalen. Det var en av de mentalt handikappade arbetarna på fiket som helt plötsligt stod framför oss och höll upp en bok. Jag tycker om tåg, deklarerade han, och visade boken om amerikansk järnväg. Vi blev avväpnade av hans rättframhet och började prata. När vi dagen efter kom in sken han upp och kramade om oss och slog sig efter ett tag ner vid vårt bord. Vi diskuterade cafét och gästerna, fotboll och wrestling. Det var roligt att prata med någon som var så fri från sociala koder och bara sa rätt ut vad han tänkte. Det var också intressant med öppenheten och samhörigheten på cafét. Någonting i miljön gjorde att man kände sig som en del av en gemenskap.

Jag vill under gestaltningsarbetet fortsätta att utforska samhörighet och grupptillhörighet. Vad är den minsta gemensamma nämnaren för att skapa tillhörighet? Hur ser tillhörighet och gemenskap ut i olika grupper och vilka miljöer främjar öppenhet och möten mellan människor.

Fältstudier i Frölunda och Paklenica

Nu har vi kommit en bit in i kursen Offentliga rummet som klassrum och startat våra fältstudier. Dessa fältstudier ska leda oss in på en frågeställning som vi sedan utgår från i en gestaltning. Jag har haft två utgångspunkter;

Paklenica i Kroatien och Frölunda i Göteborg

Det jag funderat över är dels hur man tar sig fram och förhåller sig till sin fysiska miljö. Att följa en uppbultad (klätter)led och att följa stigar och vägar i Frölunda eller att ta fågelvägen och göra sig egna vägar.
Under dagen har jag och Åsa använt geocaching som en metod att utforska Frölunda. Det resulterade inte i något byte, men i att följa och trampa upp egna vägar i Frölundas betong och skogssnår.

Paklenica är ett naturreservat i Kroatien där klättrare och vandrare från hela Europa strålar samman, ett tillhåll för en subkultur. Motsvarigheten till denna subkultur tänker jag utforska i Fiskebäcks hamn där jag ska gå på ett fiskarcafé med "goa gubbar".

Jag blev förvånad över livet och rörelsen kring Frölunda torg en vardagsförmiddag och undrade vart alla kom ifrån och var på väg. Vi stannade en promenerande kvinna med två hundar. Hon hade just börjat sitt nya jobb på en djurklinik och höll också på att utforska området. Imorgon ska utfrågningen fortsätta! Vart är alla på väg och vad gör de i Frölunda?