nu är det slut mellan GRÄNSER-boken och mig!

När jag först fick reda på att vi skulle jobba med temat gränser var min reaktion; Näe shit, inte gränser igen! Jag hade nämligen jobbat med just Gränser som ett självvalt tema nyligen, men det var bara att börja och temat är ju egentligen outtömligt. För mig var regelbundenheten en utmaning och samtidigt som jag tyckte det var lite jobbigt att teckna så mycket kändes det väldigt roligt. 

Jag är nämligen lite rädd för att teckna. Har fått en spärr för teckning nån gång som gjort att jag inte tecknat så mycket. Iaf inte på papper. En lärare påpekade för mig att jag tecknar, fast med andra material och det kan nog vara sant. Har fått inspiration av b la Jenny Magnusson att jobba med tejp i installationer. 

Jag började helt prestigelöst och tvingade mig själv att inte döma. Ganska snabbt blev jag vän med ”gränserboken”. En spärr eller gräns för mig att komma över var att göra självporträtt där jag testade att teckna av från en spegel, ur minnet och utan att titta på pappret. Utan att bry mig om hur ”likt” det var.Sen kom frågan; vad är en gräns?, och jag började vända och vrida på tankarna i mitt huvud.

Under arbetet har jag sen älskat och hatat denna bok, men det har varit väldigt bra att vara tvingad till att hitta nya sätt att kunna arbeta med den igen. Jag har försökt att tänja på mina gränser och teckna med olika stilar och tekniker. Jag kunde verkligen tänjt på gränserna mer vad gäller t ex tekniker, men för mig var det väldigt kul att bara teckna mycket. När jag väl börjat jobba med temat igen var det kul och jag gillar att verkligen vrida på ett ämne länge, men nu på slutet har jag verkligen känt att ämnet är uttömt för min del!